Lärarnas Riksförbund har i decennier talat klarspråk när det gäller den svenska skolan. Vi arbetade mot kommunaliseringen och vill att staten tar ett huvudansvar för skolan och vi har tagit kampen för fokus på kunskaper, bildning och studiero.

När Folkbladets chefredaktör Widar Andersson skriver under rubriken ”Filialer till Vänsterpartiet” (Ledarsidan 19 juni) och menar att vi sätter kunskapsuppdraget på undantag när vi kämpar för en likvärdig skola så tar jag mig för pannan!

Dessutom blandar han ihop det och tror att båda lärarfacken står bakom Lärarnas Riksförbunds rapport ”Skolan, valet och väljarnas värderingar”. Han tycker också att den präglas starkt av vänsterns ”nyspråk” i skol- och utbildningsfrågor.

Att en skribent på en socialdemokratisk ledarsida uppfattar ord som ”likvärdighet” och ”jämlikhet” som problem i strävan efter att lyfta kunskapsresultaten, är rätt anmärkningsvärt. Just likvärdigheten är en av de viktigaste förutsättningarna för att varje elevs kunskapstillväxt ska stå i centrum, oavsett elevens bakgrund.

Problemet verkar vara att ”likvärdig” utläses som ”likadan”. Det är inte samma sak. Men Widar lyfter ändå att skolan ska vara kompensatorisk och inser tydligen att ”en del elever behöver tusen gånger mer skola än andra elever”. Som företrädare för Lärarnas Riksförbund står jag upp för just det som Widar vill se, alltså ”kunskapsbringade lärare med stora frihetsgrader under stort ansvar”.

Vi behöver fler lyssnande och fördomsfria röster som vill skolan väl. Även Widar Andersson är välkommen i kampen för en kunskapsskola för alla. Men först måste han inse att likvärdighet inte står i motsats till individuella kunskaper.