Widar Söndra och härska är en klassisk maktstrategi i världen. Här i Sverige och på andra platser i Norden etablerades tidigt en annan maktstrategi; härska genom tillit skulle vi kunna säga.

Historieprofessorn och författaren Lars Trägårdh har i böcker och föredrag framhållit att staten i Sverige redan för längesedan lade grunden för det som han kallar för "statsindividualism"; en relation mellan den enskilde och staten som steg för steg konkurrerade ut betydelsen av livsavgörande relationer med klaner, släkter och med den egna familjen.

Från Landskapslagarna på 1300-talet och framåt har staten ansträngt sig för att statens konfliktlösning - inte så sällan med inkomstbringande bötesstraff som ett viktigt incitament för centralmakten - skulle accepteras för att därmed kunna överflygla blodshämnder och "hedersbrott" av olika slag.

Den sociala tilliten har under lång tid varit rekordhög i Sverige. Tilliten mäts bland annat genom under åren upprepade frågor om i vilken omfattning man litar på främlingar och om ens förtroende och tillit för institutioner av olika slag i samhället. (framförallt SOM-institutet vid Göteborgs universitet) Under senare år har dock den positiva kurvan vänt något nedåt. Missnöje och misstro mot det allmänna - polisen, regeringen, domstolarna, försvaret, medierna - har ökat och tilliten till främlingar har minskat.

En del av de registrerade tillitsförsämringarna kan vara tillfälliga medan andra förmodligen biter sig kvar. Oavsett varaktighet så finns det anledning att ta tillitsbristerna på allvar. Det svenska samhällssystemet bygger ju på att vi skickar in hälften eller mer av våra inkomster till statens institutioner och till politiken; och således i förlängningen också till främlingars väl och ve. Tillit till det allmänna/andra människor är därför en systemkritisk ingrediens i Sverige.

Tillit i de här sammanhangen byggs nuförtiden på samma sätt som dåförtiden. Kort sagt handlar det om statens förmåga att sköta det allmänna - skolor, pensioner, polisen, försvaret, ekonomin - på ett sådant trovärdigt och kompetent sätt att medborgarna känner sig trygga nog att kunna ägna sig åt det privata och individuella. Symbolpolitiska gester á la flytta 500 statstjänstemän 32 kilometer söderut i Stockholmsregionen har däremot sannolikt ungefär samma begränsade betydelse för tilliten som när de gamla kungarna när det begav sig slog ihjäl en adelsman ute i environgerna för att förläna godset till en annan adelsman.