Widar Enligt flera bedömningar – däribland DN/Ipsos i helgen som gick - ligger fortsatt frågor om invandring, integration och kriminalitet mycket högt upp på medborgarnas politiska förväntningslistor. I september övergår vi medborgare till att bli väljare i riksdagsvalet. Sannolikt spiller en hel del av medborgartänket om viktiga samhällsfrågor över på vårt väljarbeteende.

De tongivande politiska partierna har i vart fall redan påverkats. Bombmattor av förslag om nya lagar och nya resurser rullas ut från partikanslierna. Det är naturligtvis helt i sin ordning. Medborgarna har rätt. Lejonparten av Sveriges tunga samhällsproblem – arbetslöshet, växande fattigdom, förortsförslumning, svaga skolresultat, vissa former av allvarlig våldsbrottslighet, bostadsbrist och rättsstatens otillräcklighet - har kopplingar till en flerårigt misskött invandringspolitik.

 

Mer att läsa: Släpp det här nu snälla Löfven.

 

Att se problemen i vitögat har ingenting med ”svartmålning” att göra. Att Sverige har flera tunga samhällsproblem som kräver genomtänkta och långsiktiga åtgärder är ju inte på något sätt synonymt med att vårt land står vid randen av en genomgripande samhällskollaps. Tvärtom är det just Sveriges nedärvda resurser och rationalitet som gör det meningsfullt och realistiskt att argumentera för reformer och förbättringar.

En valrörelse där dessa frågor står i centrum är kort sagt inte det minsta förvånande. Viktigast av allt är förstås att det efter valet bildas stabila majoriteter för verkliga reformer och förbättringar i Sverige. Medborgarna får inte svikas.

Bäst vore nog om socialdemokrater och moderater utgjorde stommen för tillsättandet av en kommission av sakkunniga som på ett samlat sätt kan föreslå insatser och åtgärder. På vissa områden är sannolikt särlösningar att föredra medan det på de flesta fält förmodligen krävs breda reformer där till exempel skolans – inklusive lärarutbildningen – struktur och förhållningssätt förändras i det stora hela. Den allvarliga bostadsbristen för människor med låga eller inga inkomster bör heller inte först och främst lösas med tillfälliga baracker. Reformbehovet på detta område börjar med ifrågasättandet av forna tiders kungstanke om (mycket dyra) hyreslägenheter som det mest saliggörande för fattiga människor.