Stig-Björn Almedalsveckan är slut och följande spaningar kan redovisas:

För det första har allt fler av minglen blivit alkoholfria. Men folk har knappt märkt det, eftersom alla pratar så mycket och engagerat att de inte märker vad de dricker.

Det kännetecknar vår tid. Vi pratar (och skriver) mycket. I så hög utsträckning att vi ibland glömmer att iaktta vad som egentligen händer.

Artikelbild

För det andra är politikerna nu överens om att den svenska demokratins försvar kräver att våldsinriktade politiska grupper förbjuds.

För det tredje stannade Almedalsaktiviteterna upp fullständigt när Sverige spelade VM-match. Det har inte hänt förr. Vi är på väg in i en ny-nationalistisk era. Och så länge det viftas med blågula flaggor därför att några svettiga figurer jagar en läderkula är det inte så farligt. Men hur långt är det till att göra detsamma av andra skäl?

Partiledarna söker också fånga upp denna nationalistiska strömning. Alla har de på ett eller annat sätt talat om att vi alla tillhör en stor gemenskap. Sverige ska hålla ihop. Vi ska hjälpa varandra.

Argumenten för denna nymornade nationella gemenskap varierar dock mellan partierna. Alla vill de vara ”den vuxne i rummet”.

De liberala vill ha samverkan för att det bäst främjar individens utveckling. Vi ska hjälpas åt att bli den vi är. Ödesgemenskapen är inte kollektiv, utan individuell.

Socialdemokraterna vill övertyga oss om att staten och samhället är samma sak. Att den offentliga sektorn är sammanvävd med ”vi” och ”jag”.

Och vänsterpartiet vill ha en stark nationell gemenskap eftersom det underlättar ökade skatter för de rika.

Sverigedemokraterna försöker vara ett parti som vårdar folkhemmet. De försöker ta över Per Albin Hanssons tanke på det goda samhället som en familj utan kelgrisar och styvbarn.

Men frågan är om Sverigedemokraterna klarar detta så länge de inte formulerar en bättre kritik mot allt vad folk uppfattar som orättvisor. Det handlar om klassamhället. Så vem erbjuder en varm modersfamn till ett olyckligt svenskt folk? Eller vem skulle kunna mäkta med att vara den fadersfigur som så många verkar längta efter?

Kommande mandatperiod vet vi om någon var kapabel att bli den vuxne i rummet.