Widar I dag är det Alla helgons dag; egentligen alla "heligas" dag. Dagen tillkom genom ett rationellt beslut på 800-talet då kyrkans ledning insåg att antalet kristna martyrer som mördats och plågats för sin tro med råge översteg antalet tillgängliga dagar i almanackan. Det var kort sagt inte längre möjligt att som tidigare ge varje martyr en egen dag i kalendern. Därför beslutades att den 1 november skulle vara Alla helgons dag; ingen nämnd och ingen glömd. (På 1950-talet beslutades - sannolikt av arbetslinjerelaterade orsaker - om ett rörligt datum för helgonfirandet. Alla helgons dag skulle infalla första lördagen i november. Vilket innebär att dagen i år infaller idag den 4 november.)

I morgon söndag vidgar vi horisonten och firar alla döda - heliga eller ej - på "Alla själars dag".

Den katolska biskopen och kardinalen Anders Arborelius kännetecknas i mina ögon av vackra ord och kloka tankar. På de svenska Karmeliternas sida på nätet hittar jag dessa meningar av Arborelius på temat Alla själars dag:

"Bönen för de döda har kallats den mest osjälviska formen av all förbön. Samtidigt är den ett av de mest påtagliga tecknen på solidariteten utöver dödens gräns inom de heligas samfund. Det ligger i människans natur att inte vilja släppa kontakten med sina kära avlidna. Det är inte heller för sent att hjälpa dem hon försummat medan de levde här på jorden, ja, det är inte ens för sent att visa sina döda fiender kärlek genom att be för dem. Vi behöver inte släpa på en börda av skuldkomplex på grund av allt vi underlåtit att göra för dem som nu är döda. Vi kan alltid be för dem. Döden är bara ett provisoriskt avbrott, som överbryggas genom bönen."

Det är trösterika ord denna helg när flera miljoner svenskar beger sig till kyrkogårdar och minneslunder och tänder ljus, planterar ljung och lägger ner kransar och/eller enbart tar en stunds stilla paus vid en väns eller släktings grav. Vi ingår alla i ett organiskt folkbegrepp där vi som lever just nu har att ta hänsyn till de nyligen döda och till de ännu inte födda. Vi förvaltar vad andra tidigare har förvaltat och vad ytterligare andra ska komma att förvalta. Det kräver ansvar, långsiktighet och ödmjukhet.

Be gärna också en bön för de döda och de ofödda. Det kanske gör nytta. Det gör definitivt ingen skada.