Widar Socialdemokratins "stora grej" är att det behövs en stor och seriöst skött offentlig sektor för att kunna bedriva en samhällspåverkande fördelningspolitik som sätter standards och normer på temat plikt och rätt. Det finns emellertid många problem med att låsa in en stor del av ekonomin i politiskt styrda förvaltningar och myndigheter. Konkurrenstrycket blir lågt, produktiviteten faller, vänskapskorruptionen breder ut sig och dynamiken byråkratiseras. Socialdemokratin har - med ett par undantag - insett och ofta balanserat de här riskerna.

Exportindustrins frihetssfärer och marknadsekonomins villkor har inte bara accepterats utan uppmuntrats. Den offentliga sektorns upphandlingar av tjänster och varor från den privata sektorn omsätter hundratals miljarder kronor. Ett undantag från huvudregeln är de så kallade Löntagarfonderna som drevs igenom på 1970-talet då partiledningen tappade greppet gentemot vänsteraktivismen som svepte genom delar av LO. Försöket att förvandla även näringslivet till en del av den offentliga sektorn straffades av väljarna och av verkligheterna. Under 1980-talet började missnöjet med utbudet och valmöjligheterna i de offentligt producerade vård- skola - och omsorgstjänsterna att artikuleras ofta och öppet. Systemet utmanades av entreprenörer som såg nya tider komma. S försökte förbjuda och stoppa Pysslingen och andra privata välfärdsverksamheter. Efter några år insåg partiledningen att samarbete var bättre än strid. S såg också fördelar med att få in privat management för att sätta press på och effektivisera kostnadsdrivande statligt/kommunala monopol inom välfärdsverksamheterna.

S framgångsrika upplägg var länge att genom kvalitetskrav och offentlighet kunna "kvartssocialisera" välfärdsföretagandet; i tämligen bred samverkan se till att medborgar- och samhällsnyttan översteg problem med bland annat överetablering och överkonsumtion.  Sedan några år tillbaka har emellertid Socialdemokraterna än en gång lagt sig platt för vänsteraktivismen och därmed blåst till strid mot tidigare vettiga samarbetspartners.

Förslaget om "vinstreglering" är Löntagarfondslikt i sin verklighetsfrånvändhet. Vänsterjargong om "övervinster" tas åter som intäkt för att politikerstyrda förvaltningar ska ta över tusentals välfungerande och kvalitetsdrivna privata företag.

Vänstern kommer att gå i drickat nu på samma sätt som då med Löntagarfonderna. Det oroar mig inte. Det som verkligen oroar mig är däremot vad den oseriösa vänsterpopulism man ägnar sig åt i dessa frågor ska ställa till med för trovärdigheten i socialdemokraternas "stora grej" om fördelningspolitik via en seriöst skött offentlig sektor.