Widar Socialdemokratin fyller 100 år i dessa dagar skulle man kunna säga. 1917 lämnade de vänsterrevolutionära och kommunistiska medlemmarna socialdemokratin. En del som inte lämnade partiet frivilligt uteslöts. Det var stormiga tider på flera platser i världen. Världskriget rasade, kejsare och tsarer störtades, nationalstater och kungadömen vacklade och den unga socialdemokratin i Sverige valde den modiga socialdemokratiska vägen. Som blev den framgångsrika vägen. 15 år senare - 1932 - bildade Per Albin Hansson den socialdemokratiska ministär som skulle grundlägga ett enastående långt och oftast mycket välskött regeringsinnehav i Sverige.

Den socialdemokratiska konstarten utmejslades under alla dessa regeringsår. Grunden - reformismen, pragmatismen, demokratin - var lagd redan 1917. Men från 1932 och framåt tillfogades den viktiga pusselbiten maktkänsla till S-bygget. Denna pusselbit har under decenniernas gång tagit allt större plats i den socialdemokratiska helheten. Partiet blev alltmer sina kommunalråd, statsråd, fackförbundsordföranden och riksdagsgruppledare. Ju längre och mer obrutet som regeringsinnehavet utövades; desto fler generaldirektörer, andra höga myndighetschefer, kulturpersonligheter och redaktörer som formellt och informellt involverades i "rörelsen". Observera att jag inte talar om något slags hemliga och slutna kretsar för maktutövning. Jag talar om ganska naturligt mänskliga anpassningstendenser. Människor runt om kring vande sig vid att S styrde hela tiden och förhöll sig till det på ett praktiskt sätt. Och partiet vande sig vid att styra jämt och vande sig även vid att människor anpassade sig till detta faktum. Socialdemokratins självbild utsattes således för självförhärligandets och arrogansens risker.

När makten för första gången på riktigt allvar försvann 2006-2010 visade det sig också att partiet hade oerhört svårt att förhålla sig till det nya läget. Stabiliteten rök, falanger började ta över och hade inte SD kommit och "räddat" S genom att förvandla Alliansen till en minoritetsregering 2010 så tror jag att S idag hade varit en trasig spillra av det socialdemokratiska konstverk som på allvar började byggas av S-regeringen 1932.