Widar Jag känner mig lite orolig för Socialdemokraterna i riksdagen. Det som oroar mig är att somliga tänkare och strateger i partiet tycks vilja göra politik av slagorden. Förmågan att skilja på just politik - det som kan göras och fås igenom i riksdagen - och slagord - det som kan sägas som drömmar, slagord, förstamajvisioner - har varit en av de mest framträdande framgångsfaktorerna för Socialdemokraterna under det senaste seklet. Nu förefaller det omvända vara högsta mode på flera politikområden. Partiet framstår plötsligt som ivrigt att rada upp förluster och nederlag i riksdagen. Tanken är väl att på så sätt visa vad man egentligen vill göra; om nu inte de slemma borgarna och Sverigedemokraterna fanns. Att låta slagord om till exempel företagande, idealfamiljer, kärnvapen och invandring få styra dagspolitiken är dock mycket vanskligt. Det enda man uppnår är faktiskt att skylta med sin oförmåga att få något gjort i den riktiga politiken.

Mer att läsa: Vänsterns hämnd på Socialdemokraterna.

Aktivister på vänsterkanten kan möjligen anse att det är stort och vackert att falla pladask i riksdagsvoteringar för att därefter brodera häftiga reservationer med slagord och flammande appeller. Medborgarna i allmänhet bryr sig dock mer om regeringsförmågan hos politikerna. De här sambanden har Socialdemokraterna så gott som alltid insett, förstått och förhållit sig till på förnuftiga sätt. Men nu känns färdriktningen tveksam. Förespråkarna för den symbolpolitiska förluststrategin dominerar. På något annat sätt kan jag inte förstå det höga tonläget om "välfärdsvinster", FN: s kärnvapenförbud, den erbarmliga "gymnasielagen" som sidosteppar asylrätten och oförhandlade förslag om kvotering om föräldraförsäkringen. Finns det ingen majoritet så finns det ingen majoritet. Vilket den riktiga politiken behöver förhålla sig till på ett helt annat sätt än vad drömmar och visioner behöver göra.

Mer att läsa: Stjernkvists förnuft är vinst för Löfven.

Att S med öppna ögon strävar efter att visa upp politiska tillkortakommanden som framgångar är än mer märkligt då vi betänker att regeringen på goda grunder kunde ha valt att istället bygga sin framtoning på de stora framsteg som gjorts i tunga majoritetsöverenskommelser i riksdagen. Pensioner, försvar, energi, finanspolitiskt ramverk, tidiga betyg är exempel - bland många andra - på samhällsområden där S visat upp god regeringsförmåga. Med tanke på det prekära parlamentariska läge som väntar S efter valet borde självklart all kraft läggas på samarbetspolitiken. Att istället - likt V och SD - betona konflikter och nederlag kommer bara att göra ont värre.