Widars ledare Torbjörn Sjöström är vd på undersökningsföretaget Novus. I ett inlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet varnar Sjöström för en alltmer "svartvit" verklighetsbild i det svenska samhället. Konstruerade sanningar om tillståndet i landet breder ut sig. Sjöström skriver om en valrörelse där "en majoritet av svenska folket såg ett Sverige som höll på att gå sönder, där problemen cementerades, Sveriges utveckling hade stagnerat, välfärdssystemet krackelerar, pengar saknas överallt". Diverse minoriteter med närhet till medierna utkämpar "krig" mot sådant som rasismen, patriarkatet, ryssen, miljöförstörelsen eller bolånebubblan. Trots att en "majoritet av svenskarna inte är delaktiga i de här krigen (--) så är övertygelsen om att de mörka krafterna håller på att vinna stor", skriver Sjöström i sitt inlägg med rubriken "Varför är många väljare så arga?"

Det är en välbefogad och välgrundad varning från Sjöströms sida. Som ordspråket så vist lär oss så bör den som sår vind räkna med risken att få skörda storm. Slumrande och möjliga fanatiker finns här och där i terrängen. Därför bör de mest stormiga känslouttrycken i medier och i politiken sparas och reserveras till de tillfällen då det verkligen smäller till på allvar. Små minoritetsgrupper som tror sig se fascister eller islamister eller andra hemskister så fort de stöter på något som de inte gillar; de grupperna kan väl få hålla på med sitt, på sin kant. På den stora och allmänna samtalsarenan hör de emellertid inte hemma. Där bör sansade redaktörer, politiker och andra samhällsföreträdare bjuda seriöst motstånd mot grova förenklingar och påhittade samband. Det offentliga samtalets kreatörer ställs nu på mycket svåra prov i Paris. I terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i går förmiddag mördades och skadades ett stort antal människor. Fanatikerna som utförde morden på helt oskyldiga journalister, tecknare och poliser hoppas säkert kunna trigga andra fanatiker från det egna eller från det rakt motsatta lägret. Vilka dessa fanatikerläger är ska jag låta vara osagt intill det är helt klarlagt i vilken svartvit saks namn som mördarna utförde sina vidriga dåd i Paris. Det spelar egentligen ingen större roll vilken sak som mördarna anser sig betjäna. Det kommer nämligen hur som helst att visa sig att mördarna hade fanatiskt förvridna uppfattningar om vad som borde göras.