Widar Det kan dröja flera år innan vi åter har en regering med en stabil riksdagsmajoritet för vettig politik. Så länge ekonomin är stark, statsförvaltningen uppträder med oväld och så länge ett antal partier har kvar förmågan att lösa problem som riskerar att bli akut farliga för landet, så gör det faktiskt inte så mycket att regeringen är parlamentariskt svag. Osäkerheterna i inrikespolitiken kan bli vardagsmat.

Inre rörelser i och mellan partierna har också betydelse för utvecklingen. En skickligt manövrerande statsminister som vinnlägger sig om att gå fram med förslag som samlar brett stöd i riksdagen kan sannolikt hålla sig kvar vid makten i långa tider.

Mer att läsa: Ygeman öppen för det mesta.

Stefan Löfven visar ett tilltagande gott handlag i minoritetsregerandets konst. Ett antal pockande överenskommelser med olika konstellationer av de borgerliga partierna har förverkligats. Socialdemokraterna har dock ännu inte behövt göra några kännbara eftergifter till de borgerliga partierna för att få till uppgörelserna i riksdagen. Vilket är ett orostecken inför vad som komma skall. I kompromisser med stark överlevnadsförmåga bör nämligen missnöjet fördelas tämligen rättvist. Socialdemokratin behöver förbereda sig på att det kommer att krävas eftergifter inte minst när det gäller integrationspolitiken; ett slags nutida ödesfråga för regeringen. De mest trängande reformbehoven gäller arbete, bostäder och skola.

Mer att läsa: Gör mig trygg Anna Ekström.

Företagandet i allmänhet och välfärdsföretagandet i synnerhet är också det ett slags ödesfråga för Löfvens statsministerposition. När det gäller välfärdsföretagandet väljer regeringen obegripligt nog att ansluta till vänsterpartiets världsfrånvända och aggressiva symbolpolitik istället för att i förhandlingar med de borgerliga skapa moderna regelverk för den ekonomiskt effektiva och kvalitetsmedvetna välfärdsbranschen.

En tredje strukturellt mycket viktig fråga för socialdemokraternas chans att behålla regeringsinitiativet är attityden till SD. Ärlighet varar faktiskt längst också inom politiken. Inte ens den mest enögt och inbitne partist får ihop attackerna mot M för att vilja göra gemensam sak med "nazister och rasister" med det egna partiets ilska mot dessa "nazister och rasister" för att de inte vill samarbeta med S för att till exempel stoppa välfärdsföretag.