Widar När opinionsläget i januari och i december 2017 jämförs med varandra så visar det sig att just inget har hänt som på något sätt påverkar styrkeförhållanden för diverse olika regeringsalternativ. När vi nu går in i valåret 2018 så talar erfarenheten för att situationen kan förändras för något eller några partier. Valår innebär att medborgarna får upp ögonen för att det är just val på gång och fler sätter därmed ner foten och svarar med partinamn istället för "vet ej" när opinionsmätningsbolagen ringer.

På det stora hela taget är det emellertid högst osannolikt att några för regeringsfrågan avgörande förskjutningar kommer att ske fram till valsöndagen i september. Utifrån de uttalanden som gjorts av de borgerliga partiledarna om hur de kommer att rösta då regeringen voterar om ny statsminister efter valet går det därför redan nu att på goda grunder anta att moderatledaren Ulf Kristersson kommer att väljas till statsminister efter valet.

Det enda som egentligen skulle kunna stoppa Kristersson är att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans skulle erövra 16 nya mandat och därmed nå upp till majoritetsgränsen 175 mandat i riksdagen. Inget tyder på att något sådant är på gång. Dessutom vore en sådan majoritet rena skräcken för de flesta inblandade. Vänsterpartiet kommer till exempel aldrig våga att sätta sig i en regering eftersom partiledningen vet att partiet i så fall kommer att kraschlanda på ett än tuffare sätt än vad Miljöpartiet har gjort under denna mandatperiod. Ett annat hinder för Ulf Kristersson är om Jimmie Åkesson och SD skulle göra gemensam sak med S och V och rösta nej till moderatledaren istället för att lägga ner sina röster i voteringen. Inget tyder dock på att Jimmie Åkesson skulle göra ett sådant lappkast.

Jag förstår att vare sig M eller S utåt vill diskutera dessa sakförhållanden. Det skulle kunna vara demoraliserande och demobiliserande i valrörelsen. Internt hoppas jag dock att framförallt Socialdemokraterna noga överväger det besvärliga läge som väntar. Konfrontation och bitterhet kommer att göra saker och ting värre. Riktiga och konkreta samarbetsinviter på för S känsliga områden som bostäder, arbetsmarknad och skatter framstår i mina ögon som det mest rimliga och som den hållning som har störst chanser att krönas med framgång i form av största möjliga genomslag för S-politiken.