Widar OS är slut för den här gången. Jag hade en gång en äldre kollega - som sedan något decennium tillbaka återfinns hos sina anfäder - som var extremt sportintresserad. Varje stort sportevenemang avslutades alltid med kommentarer av slaget: "Jahaja; nu vill det till att försöka leva fram till nästa OS, VM, omgång i Champions League, returmatchen, nästa halvlek." Mitt sportintresse är inte alls på samma nivå som kollegans; men jag har inga svårigheter att förstå vad han menade och kände. OS och andra återkommande sportevenemang erbjuder ett historiskt förankrat flöde av högkvalificerad underhållning.

Lördagen den 10 februari vid åttatiden på morgonen inledde jag OS med att på Vetlanda Centralhotell se Charlotte Kalla vinna guld i det första loppet. Söndagen den 25 februari avslutade jag OS med att vid sjutiden på morgonen hemma i soffan i Norrköping se Stina Nilsson vinna en bronsmedalj i det sista loppet. Det är de enda tävlingar jag sett från start till mål under OS-veckorna; arbete och annat har kommit i vägen. OS har ändå legat där som ett slags gemensam angelägenhet för den svenska tillvaron. Inte så där överdrivet som jag minns det från Ingemar Stenmarks höjddagar då Sverige mer eller mindre bokstavligen stod stilla under den dryga minut då Stenmark körde något av sina avgörande andra åk i någon slalompist. Nu är det mer avspänt. Mer underhållning än riksangelägenheter på riktigt. Men ändå samlande på ett mer sunt sätt.

Häromkvällen såg jag den forne skidskytteartisten och filosofen Björn Ferry och TV-legendaren Lennart Ekdal i Kanal 5. De talade om de enorma ansträngningar som idrottsartister som vill nå toppen behöver utstå. Hela livssiktet ställs in på att vinna guld om fyra år i OS. Allt annat får stå tillbaka. De allra flesta som satsar allt vinner inget. Så grym är kalkylen. Björn Ferry träffade mitt i prick när han knöt samman den tuffa målstyrningen och den "taskiga" kalkylen med idrottens höga underhållningsvärde. Ett värde han sade sig gradvis ha upptäckt och insett mer och mer av under sin karriär.

Idrottsartisternas stenhårda satsningar - trots dåliga odds - är det som ger underhållningen sälta och känslor. Kanal 5 förstår att förädla underhållningsvärdet. Det var till exempel obetalbart och tårgripande på båda sidor skärmen att se Roberto Vacchi och Anders Södergren stå och hålla om varandra i det trånga kommentatorsbåset efter Kallas OS-guld. Jag hoppas få leva fram till Peking 2022.