Widar ”På ena sidan står de som tror att allting löser sig och på andra sidan står de som ser till att det löser sig.”

Så kompakt elegant sammanfattar Karl Sigfrid på Svenska Dagbladets ledarsida det rådande inrikespolitiska läget. Han har en viktig poäng. Saker och ting här i världen löser sig nämligen inte av ”sig självt”; även om den som inte deltar i lösningsarbetet naturligtvis kan uppleva det så.

Mer att läsa: Ett ja ska vara ett ja.

Lösaktigt leverne i politiken låter sig kort sagt göras så länge de som bestämmer då och då samlar ihop sig och ser till att händerna hamnar på täcket och att en stämning av ”ordning och reda och löning på freda” lägger sig över landet.

Karl Sigfrid skriver politiskt inkännande om det nästintill ”omöjliga pussel” som Moderaterna och Socialdemokraterna var och en för sig har att försöka hantera. Inget av regeringsalternativen kan kosta på sig att ge något större inflytande åt småpartier av ”allting löser sig” arten. Det behövs någon form av politiskt ramverk som i tunga och reformkrävande samhällsfrågor gör det möjligt att regera även för en relativt liten minoritetsregering.

Jag talar inte om en förlängning av den nu rådande Decemberöverenskommelsen där minoriteten ges makt att styra över majoriteten. Vare sig regeringen eller riksdagen ska kunna smita från parlamentets grundläggande uppgift att förhandla sig fram till ett flertal av ledamöternas stöd.

Mer att läsa: Miljöpartiets veto har fallit.

Det ramverk jag ser framför mig är snarare något á la Lindbeckkommissionen som i början av 1990-talet tog fram förslag på väsentliga och omdanande samhällsreformer. Sverige var då i brygga. Den gamla inflations- och devalveringspolitiken hade kraschat i den globala ekonomins vägg. Sverige behövde kläs om för att komma på fötter igen.

Här kom EU-medlemskapet, den nya riksbanken, strama budgetregler och ett antal reformer av den ekonomiska politiken och det offentliga beslutsfattandet. Kommissionen fick stort genomslag och löste – genom hårt arbete och krävande beslut i politiken – många av Sveriges tunga problem.

Typiskt nog så står många av ”det löser sig” partierna kvar i sitt motstånd mot huvuddelen av Lindbeckkommissionens förslag; en lyx de kan unna sig eftersom ”lösarpartierna” tog hand om ansvaret.

Någonting liknande Lindbeck skulle behövas nu. Inte minst för att rama in politikens riktning för hur invandring/folkvandring och integration ska hanteras framöver. Det kommer nämligen inte att lösa sig av sig självt.