Reinfeldt gjorde vad han behövde göra när han talade i Almedalen i går kväll. Hans avståndstagande mot riksdagens "åttonde parti" var starkt och känslosamt.
Med all den pondus som tillkommer en populär statsminister förklarade Reinfeldt att partier som kommer med "hat" aldrig ska få något inflytande så länge han har något att säga till om. Den rekordstora publiken jublade.
Jag var där.
Fredrik Reinfeldt har själv bäddat som han får ligga. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet om utökade välfärdsrättigheter för dem som olovligen befinner sig i landet har Alliansen skapat ett slagläge för SD; det åttonde partiet.
Överenskommelsen innehåller flera märkligheter som SD kan exploatera för att ställa invandrare mot pensionärer, kvinnor i vården, arbetare och alla andra grupper där missnöjesfiske kan tänkas löna sig för ett parti som Sverigedemokraterna. Det enda riktigt hållbara argumentet för uppgörelsen är att envetet och engagerat sätta humanitet före hat. Vilket Reinfeldt med kraft gjorde i går kväll.
Budskapet om att en röst på SD är en bortslängd röst finns inbyggt i Fredrik Reinfeldts klara avståndstagande mot SD. Det är helt ok. Det känns mindre ok att Reinfeldt i nästa andetag använde Mona Sahlin som slagträ mot Stefan Löfven.
Statsministern hyllade den tidigare S-ledaren Sahlin för hennes solklara besked i valrörelsen 2010 om att S aldrig på något sätt och aldrig någonstans skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna. I jämförelse med Sahlins tydlighet sa sig Reinfeldt uppfatta den nuvarande S-ledaren Stefan Löfvens tystnad som "pinsam".
Låt oss för diskussionens skull leka med tanken att Reinfeldt har rätt om Löfvens pinsamma tystnad när det gäller synen på SD. Frågan är då på vilken pinsamhetsnivå statsministern själv hamnar? Det var ju - om jag minns rätt - besked om just statsministerns inställning till SD som Mona Sahlin efterlyste i valrörelsen 2010.
Jag är övertygad om att vare sig Reinfeldt eller Löfven har några som helst planer på att göra sig beroende av SD på något sätt. Jag är däremot mindre övertygad om det kloka i att riksdagens två största partier försöker dunka varandra i huvudet med Sverigedemokraterna. De som gynnas mest av de två giganternas beröringsskräcknära ordkrig kan visa sig vara just SD.
Fredrik Reinfeldt bjöd i övrigt på en pigg och vital agitation för Alliansen. Motståndarna häcklades för planer på våldsamma bidragsökningar, brutala nedstängningar av välfärdsföretag, lamslående skattehöjningar på transporter och tillväxt och för sin ovilja att uppträda som ett förberett och dugligt regeringsalternativ.
Moderatledaren berättade - väl omständligt och stundom smått mästrande - om den något rumphuggna "Jobbpakt" mellan arbetsmarknadens parter som nu börjar ta form.
Syftet är att skapa yrkesintroduktionstjänster (lärlingsplatser) för arbetslösa ungdomar. Regeringen kommer i budgeten i höst att anslå pengar för kraftiga subventioner av löner och bidrag till handledarstöd för de arbetsgivare som ger plats för lärlingar. Reinfeldt meddelade även att han nu går LO till mötes och sänker de avgifter till a-kassan som han höjde 2007.
Det var två bra besked. Som ingen socialdemokrat lär ha något emot.