"Jobb, jobb och utbildning", var S-ledaren Stefan Löfvens mantra när partiet kongressade i Göteborg förra veckan. Trenden håller i sig även denna vecka.
I går besökte regeringens partiledare en yrkesskola vid Kungens kurva i Stockholm. När de vandrat runt på yrkesskolan hölls det pressträff om nya satsningar på jobb och utbildning. Uppemot 15 000 fler vuxna elever ska ges plats på yrkesutbildningar. Arbetsförmedlingen ska ordna fram 4000 nya praktikplatser för arbetslösa. 1000 nya högskoleplatser för ingenjörer och sjuksköterskor ska finansieras. 700 miljoner extra kronor ska satsas på underhåll av statliga vägar och järnvägar.
Ungefär samtidigt som Reinfeldt och hans kollegor höll sin presskonferens på yrkesskolan, ordnades en annan pressträff på Rosenbad. Där presenterade Pensionsåldersutredningen sitt slutbetänkande.
De flesta av oss som ids öppna de orangea kuvert som Pensionsmyndigheten skickar ut varje vårvinter inser nödvändigheten av att försöka förlänga sitt yrkesliv med något eller några år. Vilket är precis vad utredningen föreslår.
I dag finns ingen lagligt fixerad pensionsålder. Att de flesta går i pension vid 65 års ålder är en sedvänja; en kvardröjande effekt av en sakta bortklingande institution. Och en spegling av att många som lämnat arbetslivet vid 65 de senaste åren har haft ena benet i det gamla pensionssystemet som var mer generöst.
Pensionsåldersutredningens ambition är att gradvis flytta normalpensionsåldern upp mot 67 år. Metoden är enkel och sympatisk. Steg för steg höjs gränsen för när det är lagligt att lyfta statlig ålderspension till 63 år; från dagens 61 år. I en motsvarande glidande förflyttning justeras rätten att arbeta kvar - även mot arbetsgivarens vilja - från 67 och till 69 års ålder.
Pensionssystemet "ägs" gemensamt av de fyra Allianspartierna och Socialdemokraterna. Inga förändringar görs utan att de fem partierna är överens om tagen. Tomas Eneroth är socialdemokraternas pensionspolitiker. I sina första kommentarer uttryckte han sig försiktigt. Han betonade till dn.se att "ansträngningar att förlänga arbetslivet" för alla är viktigare än att höja pensionsåldern. Det ligger mycket i det. Många i slitsamma och tunga jobb har svårt att hänga i till 65. Det kan upplevas som provocerande att i det läget få något som uppfattas som påbud om att jobba till 67.
När dammet väl lagt sig och remissinstanser och partier snackat ihop sig så är det emellertid ingen tvekan om att normalpensionsåldern kommer att höjas. Det handlar i grunden om en anpassning till de ökade livslängderna. Och om djupa insikter om att det är lönearbete och inbetalda pensionsavgifter som betalar pensionerna. Det är priset för att ha ett allomfattande och därmed omfördelande pensionssystem. Ett pris som är väl värt att betala för de allra flesta av oss.
Regeringens utspel om nya yrkesutbildningar och praktikplatser är framförallt en anpassning till socialdemokraternas jobb- och utbildningsoffensiv. Förhoppningsvis styrs Alliansen också av växande insikter om att jobbskatteavdragen inte biter särskilt bra mot den utbredda jobblösheten i samhället. Att arbeta något år mer i slutet av livet är stort för välfärden. Att alla som kan och vill arbeta även får arbeta; det är betydligt större.