Utbildningsminister Jan Björklund (FP) vill införa en kortare,praktisk och individanpassad gymnasieutbildning. Avsikten är att fånga upp några av dem som hoppar av och/eller inte kommer in på gymnasiets ordinarie och treåriga utbildningsprogram.
Enligt DN i går finns förslaget om det nya gymnasieprogrammet med i regeringens höstbudget som presenteras senare denna vecka.
Jan Björklunds förslag provocerar. Vilket inte är så konstigt. Dels går han på tvärs mot etablerade uppfattningar om gymnasiet som en högskoleförberedande och lika-för-alla utbildningsinrättning. Dels tangerar han en klassisk konflikt mellan socialdemokrater och liberaler.
Socialdemokratisk reformtradition bygger på kollektiva förflyttningar. I början på 1970-talet slogs gymnasium, fackskola och yrkesskola samman till en skolform; gymnasiet. Senare blev alla program treåriga och alla gav grundläggande behörighet för högskolestudier. Reformen fungerade väl i så motto att många ungdomar som av sociala arvsskäl annars hade valt bort högskoleförberedande studier nu åkte med av bara farten.
Förändringarna har gått fort. På 1950-talet var det endast cirka 5 procent av en årskull som fullföljde gymnasiestudier. 1990 var det så många som 85 procent. Men mycket högre än så tycks det inte gå att nå i nuvarande struktur. Av en rad olika orsaker misslyckas varje år ungefär 15 procent, vilket motsvarar 10- och 20 000 ungdomar, med att ta sig igenom gymnasiet på ett godkänt sätt.
Det klassiskt liberala perspektivet är att utgå från individen snarare än från kollektivet. Jan Björklunds korta och teorilätta gymnasieförslag är en signal om att han ser verkligheten för många av de individer som faller utanför gymnasieskolans nuvarande ramar. Vilket i mina ögon är ett sympatiskt drag hos Björklund.
Den viktigaste frågan är om de elever som Björklund vill hjälpa med sitt kortgymnasium verkligen blir hjälpta?
En slags allmän uppfattning hos Björklunds kritiker är att han vill städa bort ungdomar från utsatta och underprivilegierade familjer; de är inte värda mer än en kort låtsasutbildning som vare sig ger jobb eller högskolebehörighet.
Eller är det i själva verket tvärtom så att det är en bättre start på vuxenlivet att i vart fall ha klarat av något ( t ex 1 år i Björklunds nya gymnasium) än att inte ha klarat något alls?
Det där kan man vända och vrida på till döddagar. Personligen tror jag att Björklund har en poäng. Att ett kollektiv av 85 procent av varje årskull klarar av treårigt gymnasium med godkända betyg är en framgång. Framgången blir inte mindre av att betrakta de resterande 15 procenten som individer i behov av anpassade varianter för att komma ut som vinnare. 85 procent socialdemokrati och 15 procent liberalism är en behaglig mix på de flesta samhällsområden.