Att värna välfärden är ett övergripande politiskt mål som de flesta politiska krafter är överens om. Det är inte så konstigt, det gamla Fattigsverige ligger för de flesta av oss faktiskt bara ett par generationer bort, för andra är det fortfarande verklighet. Välfärden mäts ofta i rent ekonomiska termer där värdet av alla varor och tjänster som produceras i landet under ett år, vi brukar kalla det bruttonationalprodukt (BNP), delas med antalet invånare.
Det är ett mycket trubbigt instrument då det inte säger hur pengarna fördelas eller vem som styr över dem, och heller inte beaktar den faktiska nyttan av det som produceras. Exempel på värden som räknas men inte tillför samhället något faktiskt värde är kostnader för sjukdomar, olyckor och krig. Ökade kostnader för pendling tillför heller inte några positiva värden, men ingår i BNP som något gott.
Robert Costanza, professor i hållbarhet och ekologisk ekonomi, har utvecklat en modell som mäter verklig utveckling där minusposterna räknas bort från BNP och där värdet av förlorade tillgångar i form av mark, vatten, mineraler och lagrad energi. räknas in. I modellen ingår också kostnader för ojämlikhet.
Det nya måttet kallas GPI, General Progress Indicator eller Indikator på verklig utveckling. När Robert Costanza räknar om den ekonomiska tillväxten med denna utvecklade metod finner man att USA haft oekonomisk tillväxt sedan 1975 och Sverige sedan början av 1970-talet. Globalt sett har GPI per capita minskat de senaste 40 åren.
Att GPI per capita minskar är inte förvånande. Vi blir allt fler människor och vi kräver ständigt ökade uttag av såväl förnyelsebara som icke förnyelsebara resurser. Men naturlagarna är inte förhandlingsbara. De kortsiktiga vinster vi uppnår när vi tillfälligt tänjer gränserna en aning får vi dyrt betala i form av minskad bärkraft i de ekologiska systemen och tömda förråd av lagrade resurser och ökade avfallsmängder.
När ekonomer och tillväxtfixerade politiker pratar om behovet av tillväxt för att klara välfärden måste vi alltid fråga efter priset för tillväxten, vem som ska bestämma över den och vilka som ska ha nytta av den. Hur mycket är vi beredda att försämra villkoren för kommande generationer för att vinna kortsiktiga fördelar idag?
