Statsminister Fredrik Reinfeldt har hamnat i blåsväder. I en intervju med TT tillbakavisade Reinfeldt påståenden om att det råder "massarbetslöshet" i Sverige. "Etniska svenskar mitt i livet" är inte arbetslösa i någon större omfattning, sa statsministern. Så är det förstås. Om jag förstår siffrorna rätt så är knappt 4 procent av denna sorts svenskar arbetslösa. Läget är däremot betydligt värre för oetniska svenskar. Särskilt illa ser det ut för oetniska svenskar i början av livet.
Reinfeldts nya definition av arbetslösheten påminner om utbildningsminister Jan Björklunds ambition att räkna bort vissa invandrade elever ut skolstatistiken. De som kommit till Sverige i så hög ålder att de inte gått alla grundskolans årskurser bör inte räknas med när skolornas kunskapsresultat redovisas, tyckte Björklund.
En elak tolkning av Reinfeldts och Björklunds definitioner är att om vi inte räknar med dem som det går dåligt för, så går det ganska bra.
Det är inte ovanligt att ledande politiker i småträngda lägen gärna vill definiera om verkligheten. Jag moraliserar inte över detta. Sakligt sett är det heller inte fel att försöka bena ut ett samhällsproblem för att få grepp om vad som är problemets kärnor. Det kan inte vara förbjudet att konstatera att såväl skolresultat som arbetslöshet har en väldigt skiftande spridning i olika samhällsgrupper.
I Reinfeldts fall är det snarare begreppet "massarbetslöshet" som är problemet. I valrörelsen 2006 när Fredrik Reinfeldt var oppositionsledare hävdade han mycket bestämt att det rådde massarbetslöshet i Sverige. Enligt vad jag förstår så var arbetslösheten bland "etniska svenskar mitt i livet" 3, 3 procent på den tiden. Alltså lägre än i dag.