Per Schlingmann vill gärna ha lagom oenighet.
Foto: Yvonne ~sell / SvD / SCANPIX
Laddar...

En Allians av oenighet

Widars ledare

Ska det bli en tredje regeringsrunda för Fredrik Reinfeldt så krävs att Per Schlingmann och hans allians visar sig förmögna att visa upp en "samlande oenighet" för väljarna.

Det gnisslar och skaver lite här och där i den borgerliga regeringsalliansen. Utspel om ungdomslöner, kärnkraft, vapenexport, Afghanistan, föräldraförsäkring, skatter, arbetsrätt och om arbetslösheten viner genom luften; ofta med udden riktad mot den egna regeringens politik. Eller rättare sagt; med udden riktad mot Moderaterna. Är det något slags antydan till regeringskris som utspelas? Eller är det som Expressens ledarsida hävdar: "Per Schlingmann har förklarat att 2012 är ett år av respit, då regeringspartierna är fria att positionera sig"? (6 april)

Förmodligen ligger det mycket i Expressens förklaring. Några sakliga eller politiska skäl till regeringskris står inte att finna. Trots opinionsmässiga motigheter och minoritetsregerandets påfrestningar så är regeringen just regering i minst två och halvt år till.

Däremot finns det starka politiska och sakliga skäl för regeringens småpartier att påminna väljarna om att regeringen består av mer än bara ett stort M. På valdagen finns det många partisedlar att välja på. Småpartiernas solonummer som vi nu beskådar är ägnade att dra uppmärksamhet till alliansregeringens känsligaste valsedlar. Självkritiken är viktig också ur en annan och mer grundläggande aspekt. För att vinna nästa val räcker det inte bara med röster från dem som är nöjda med regeringen för vad den är och för vad den gör. Det krävs också ett betydande röster från mer missnöjda och förändringssugna väljare för att ro hem Rosenbad 2014. Det är om dessa väljare som slaget står.

 

Möjligen har alliansens chefstrateg Per Schlingmann tagit intryck av S traditionella och framgångsrika sätt att i parallella processer suga upp såväl nöjda som missnöjda väljare. Under decenniernas gång utvecklades socialdemokraterna till inofficiella världsmästare i grenen att protestera mot sig själva. Första maj demonstrationerna var kronan på verket. Välkända och etablerade statsråd talade medan andra delar av rörelsen bar runt plakat och banderoller med krav på förbättringar, skärpningar och utbyggnader av olika slag. Upplägget var inget skådespel ägnat att förvilla och/eller förblinda medborgarna. Syftet var att släppa fram otåligheten, reformivern och självkritiken i öppen dager. Regerandet och kritiken mot regerandet bakades samman till ett paket; till en valsedel. Den politiska oppositionen förhindrades därmed från att verkningsfullt exploatera missnöjet. Ska det bli en tredje regeringsrunda för Fredrik Reinfeldt så krävs sannolikt att Per Schlingmann och hans allians visar sig förmögna att visa upp en motsvarande "samlande oenighet" för väljarna. Medborgarna erbjuds inomalliansmotbilder till regeringens officiella ståndpunkter när det t ex gäller kärnkraft. I påskhelgen kritiserade Miljöpartiets Åsa Romson Centerpartiet för att ha gett upp sitt kärnkraftsmotstånd. Gruppledaren för C Anders W Jonsson replikerade i Ekot att "Centerpartiet är precis lika mycket emot kärnkraft som Miljöpartiet". I nästa pipeko låter Jan Björklund (FP) hälsa att han är övertygad om att det kommer att byggas ny kärnkraft i Sverige. Detta är ingen regeringskris. Detta är ett sätt att försöka undvika regeringskris.

 

 

 

Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...

Ledare


Senaste nytt från Wighs


Barnkammaren