Jan Björklund borde tänka om. Nollvision för skolan leder tanken fel.
Foto: Thomas Johansson / SCANPIX
Laddar...

Björklund fast i sin egen storm

Widars ledare

Under sin tid som oppositionspolitiker piskade han effektivt upp en storm av kritik mot skolan. Som utbildningsminister har han fått möta sin egen storm.

Det kärvar i skolpolitiken. Nyligen fick regeringen skjuta upp reformen om lärarlegitimationer på en obestämd framtid. Häromdagen presenterade Lärarförbundet uppgifter om att väldigt många platser står tomma på landets lärarutbildningar. Lägg därtill mer än ett decennium av politisk och samhällelig debatt där skolans dåliga resultat varit toppämnet. Som lök på laxen kan adderas den smått eviga diskussionen om låga lärarlöner och om läraryrkets sjunkande status.

 

Det är svårt att sätta fingret på vad som är skolproblemets kärna. Eller kärnor; rättare sagt. Det finns ett antal trådar att nysta i för den som vill försöka reda ut saker och ting. En del av orsakerna kan definitivt sorteras in under rubriken Överdrifter.

Den grundläggande överdriften är kopplad till förväntningar på skolans resultat. I den politiskt korrekta liturgin har det utvecklats ett slags nollvision. Ingen elev på grundskolan ska missa behörighet till gymnasiet. Ingen gymnasieelev ska lämna gymnasiet utan godkända betyg. Så ser inte verkligheten ut. Så kommer verkligheten aldrig att se ut. Mycket kan självklart göras bättre än i dag. Men så trädda på ett snöre kommer aldrig den dryga miljonen elever att bli så att de varje år och överallt passar in i nollvisionen. Utan några jämförelser i övrigt så vet vi från andra samhällsområdens nollvisioner att noll aldrig blir noll. Narkotikapolitikens nollvision ska speglas i ungefär 30 000 aktiva narkotikabrukare varav cirka 400 per år avlider av sitt missbruk. Trafikpolitikens nollvision motsvaras av en verklighet där 4-500 människor omkommer i trafiken varje år.

 

Jag säger inte att vi ska slå oss till ro med dessa resultat. Det finns ett stort utrymme för förändringar. Min poäng är att en tankeprocess som startar i nollvisioner riskerar att ge snedvridna perspektiv och förväntningar på verklighetens människor.

 

Vilket leder oss till en annan överdrift; svartmålningen av skolans resultat. Svartmålningen har drivits så intensivt att väldigt många av oss håller det för sant att den svenska skolan är kass. Utbildningsminister Jan Björklund kan tas som ett intressant exempel. Under sin tid som oppositionspolitiker piskade han effektivt upp en storm av kritik mot skolan. Som utbildningsminister har han fått möta sin egen storm. De första åren i tjänst kunde han skylla på de eländiga sossarnas långvariga och skadliga inflytande på skolan.

När förbättringarna uteblir - det mesta är likadant och kanske rentav sämre efter sex år med Björklund - talar han i stället om skolan som en "supertanker" som det tar väldigt lång tid att vända. Men tänk om det är själva vändningen som är feltänkt? Tänk om det är så att det inte finns några rejäla systemfel i skolan som helhet? Tänk om problemets kärna i stället är att ett antal - kanske några hundra - skolor är dysfunktionella som arbetsplatser? Vad hade hänt under dessa sex år om Björklund satsat sitt krut på att åtgärda dessa problemskolor i stället för att försöka vända en supertanker som kanske ångar fram i en rimlig kurs?

 

Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...

Ledare


Senaste nytt från Wighs


Barnkammaren