Vet inte riktigt när förändringen skedde, den liksom smög sig in. Så här inför Alla Hjärtans dag påminns jag igen. Det vi känner är inte längre viktigt. Det viktiga är hur vi tänker. Kanske kom det när KBT (kognitiv beteendeterapi) fick sitt genombrott i början av 2000-talet. Kanske var det då som vårt hjärta började få stå tillbaka till förmån för vårt tänkande organ - hjärnan.

Att tänka rationellt och logiskt kan ibland vara av största vikt för vår överlevnad och för vårt välmående på lång sikt, men det finns nästan ingenting som gör mig så irriterad som när folk, oftast de som jobbar inom vård och skola börjar med "jag tänker så här".

Jag skiter i hur ni tänker. Jag längtar istället efter att få höra er säga " jag känner".

Att folk numer ger uttryck för att de har en hjärna som de tänker med kan också vara en motreaktion till journalisters eviga fråga" Hur känns det?".

Men ännu har jag inte hört att någon svarat i stil med "jag tänker att det där avgörande målet som jag gjorde är en naturlig följd av hur vi jobbat psykologiskt med extremt pressade situationer". Näe, de fortsätter att säga att det KÄNNS förjävligt eller att det KÄNNS underbart.

Å andra sidan kan sporten vara känslornas sista fäste. Här får också männen gruppkramas, här får de gråta och här får de örfila sina motståndare i ren ilska (visserligen inte utan konsekvenser).

När slutade våra känslor vara viktiga? När försvann den där berömda magkänslan som så många gånger visat sig vara rätt? När blev det omodernt att känna?

När jag hör en människa uttala sig i termer av att tänka gör irritationen att jag avfärdar den människan på en gång. En ryggradspubertal känsla hos mig.

Funderar på om det kan vara så att vårdsökande numer inte längre möts av frågan "hur mår du" utan i stället ska svara på frågan om hur man tänker. - Jag tänker att det gör ont och att jag nog har brutit benet eller fått en hjärtinfarkt.

Och alla de offentliga tyckarna som inte längre tycker utan sitter i tv-sofforna och tänker. Kan man inte bara få tycka och känna.? Jag känner att jag tycker om dig låter så mycket bättre än jag tänker att jag tycker om dig.

Så nu när stora hjärtdagen snart infaller kanske det är dags att återerövra kännandet. Inte tänka allt för mycket. Bara låta känslorna styra. Känna att man tycker om.

För annars finns det en risk för att vi rationaliserar bort det som gör oss mänskliga. Medkänslan. Medtänkande är än så länge inte ett ord som etablerat sig och jag hoppas att det aldrig gör det.

Även om det skulle vara ett uttryck för någon slags profession att uttrycka sig i termer av tänkande får det för mig helt motsatt effekt. Jag känner att det här med tänkandet inte är mycket att skryta med, det är egentligen precis som med uttrycket "mycket snack, men lite verkstad".

Nu tänker jag att jag ska sätta punkt för den här krönikan. I alla fall känns det så.