Ska barnbarnet få en bra välfärd och en hygglig pension så måste nog morfar arbeta några år till. Så hänger det ihop, skriver Widar Andersson på dagens ledarsida.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX
Laddar...

Pensionsåldern är ingen privatsak

Widars ledare

Någon måste alltid betala på något sätt. Betalning i form av några extra år i arbetslivet för dem som kan och har möjlighet är ett bra pris. Alternativen är värre.

I går stack statsminister Fredrik Reinfeldt ut hakan. I en intervju med DN nämnde han sjuttiofem som ett exempel på en lämplig ålder för många att lämna arbetslivet. Reinfeldt vill få oss att rita om våra "mentala kartor" i pensionsfrågan. Det är en vällovlig ambition. Genom att nämna siffran "sjuttiofem" lyckades han också få till en hel del mentala reaktioner från medborgare, oppositionspartier och organiserade samhällsintressen. Reaktionerna var av olika slag. Somliga mer reflekterande och sunt problematiserande. Andra mer ryggmärgsstyrda.

 

För den som är hyfsat frisk och arbetsför är valet av pensionstillfälle inte en ren privatsak i Sverige. Pensionerna finansieras solidariskt och utbetalas solidariskt och omfördelande. Den som kliver ut ur arbetslivet har ett löfte om att bli försörjd intill döddagar av dem som fortfarande arbetar. Döddagarna inträffar allt senare i livet. De kommande trettio åren växer antalet medborgare i höga åldrar. Desto fler som kan och har möjlighet att arbeta högt upp i åren; desto bättre för alla. De som arbetar får det bättre ekonomiskt som löntagare än som pensionstagare. De som inte kan eller har möjlighet att jobba, får bättre pensioner när det är färre som ska dela på pengarna.

 

Vårt pensionssystem är robust mot upp- och nedgångar i ekonomin. Med något års eftersläpning sänks pensionsutbetalningarna vid lågkonjunkturer och höjs då ekonomin går på högvarv. Pensionssystemet är däremot inte robust mot stora förändringar i relationen mellan antalet pensionsavgiftsbetalande löntagare och pensionsförmånstagare. För vad vi nu vet så väntar sådana stora förändringar under de kommande decennierna.

 

För den som vill krympa den offentliga sektorns andel av den totala ekonomin är det strategiskt att blunda för pensionssystemets bräcklighet visavi demografin. Görs inga förändringar så kommer det offentliga pensionssystemet gradvis att förvandlas till en slags a-kassa. För människor med normala och goda inkomster blir pensionsutbetalningarna helt otillräckliga att leva på om de inte kompletteras med tilläggspensioner och privat långsiktigt pensionssparande. På några decenniers sikt skulle det offentliga pensionssystemet smälta ner till ett slags allmän garantipension utan nämnvärd koppling till arbetslivets inkomster, utan några fördelningspolitiska effekter att tala om och med en allt mindre betydelse för samhällsekonomin i stort.

 

Regeringen och Fredrik Reinfeldt väljer uppenbart en annan väg. Det är bra. Men lika lite som det finns några fria luncher så finns det inga gratis pensioner. Någon måste alltid betala på något sätt. Betalning i form av några extra år i arbetslivet för dem som kan och har möjlighet är ett bra pris. Alternativen är värre.

Självklart uppfattar många människor Reinfeldts utspel om arbete till sjuttiofem som en chockande provokation. Människor med slitsamma arbeten, människor som kämpar för att få ett arbete, människor som vantrivs på sina jobb, människor som med längtan börjat räkna ner mot pensioner och de av oss som är arbetsblyga i största allmänhet; alla dessa och fler därtill kan säkert känna sig förtvivlade och upprörda över statsministerns utspel. Det förstår jag in på bara huden.

Förtvivlan och upprördhet bygger dock inga sunda och stabila pensionssystem.

 

Har vi tur så blir Fredrik Reinfeldts brandfackla om sjuttiofemman startskottet för en mer konstruktiv politisk debatt om pensionssystemets framtid. Det är ingen tvekan om att gamla mentala kartor behöver diskuteras, kritiseras och revideras. Sextiofem är sedan lång tid tillbaka inte en fastslagen pensionsålder. När ska vi ta till oss det? Hur ska yrkesskiften och omskolningar understödjas och uppmuntras för människor som passerat femtio? Vad mer kan vi göra för att det offentliga pensionssystemet - denna pärla i den offentliga sektorn - ska fortsätta att vara ett robust, solidariskt och omfördelande fundament i välfärdsstaten?

 

 

 

Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...

Ledare