Jonas Sjöstedt är ny partiledare för Vänsterpartiet. Han valdes med röstsiffrorna 179 mot 39 för motkandidaten Rossana Dinamarca. En jordskredsseger kort sagt.
Jag var där.
Sjöstedt har nu att möta väldiga förväntningar från sina medlemmar. Under debatten som föregick valet på Uppsala konsert- och kongresshus var det ingen ände på allt som ombuden vill att Jonas Sjöstedt ska fixa. Han ska rädda världens klimat, han ska göra Vänsterpartiet stort, V ska in i regeringen efter nästa val, arbetstidsförkortningar ska genomföras och finanskapitalet ska regleras. För att nu bara nämna något av allt det som ombuden förde fram när de pläderade för Sjöstedt. Flera av talarna i debatten framhöll också andra av hans företräden. Han beskrevs som en stark och stilig ledare med vackra blå ögon. Ett ombud hyllade särskilt Sjöstedts skicklighet i politiska debatter. Hon sade sig aldrig ha upplevt att han förlorat en politisk debatt.
Jonas Sjöstedt får se upp så att han inte drabbas av det slags missnöje som växer ur höga förväntningar. Vänsterpartiet har under en lång rad av år inte attraherat mer än cirka fem procent av väljarna. Det är från en ytterkantsposition i svensk politik som Sjöstedt nu ska försöka göra Vänsterpartiet mer valbart för fler medborgare.
Enligt vad Jonas Sjöstedt själv säger så har Vänsterpartiet möjlighet att vinna uppemot femton procent av rösterna i nästa val. Han binder sig klokt nog inte vid masten för några givna procenttal i valet 2014. Det han talar om är däremot en återkomst till ungefär de nivåer som V hade under Gudrun Schymans storhetstid. Vilket kanske inte är omöjligt. Schymans Vänsterparti växte sig starkt under de år på 1990-talet då Socialdemokraterna hade stora problem med sin vänsterflank. Under Göran Perssons ledarskap var flera S-regeringar hårt upptagna med att sanera den offentliga ekonomin. Nu för tiden är Socialdemokraterna upptagna med andra sorts problem. Hittills har dock endast ett litet fåtal av de väljare som lämnat S i opinionsmätningarna gått till Vänsterpartiet. Betydligt fler har gått till Moderaterna, Miljöpartiet och till soffan. På presskonferensen efter partiledarvalet ansåg Sjöstedt att S väljarnas tvekande attityd till Vänstern beror på att de inte riktigt vet vart V är på väg. När den nya partiledningen fått staka ut en tydlig kurs lär öppenheten för V växa till sig.
I sitt korta tal som nyvald ordförande talade Jonas Sjöstedt om behovet av en stark Vänster. Jag tror att han menar behovet av en annorlunda Vänster. Ett parti som lockar runt fem procent i valen är framförallt stark i de egna möteslokalerna där alla tycker och tänker ungefär likadant. En annorlunda Vänster måste våga vara mindre renlärig och mera öppen och pragmatisk.
Jag vill inte spä på de höga förväntningarna på Jonas Sjöstedt. Men nog verkar han vara som klippt och skuren för att träda in som partiledare just nu.
För åtta-tio år sedan var Jonas Sjöstedt med i diskussionerna om vem som skulle efterträda Gudrun Schyman. Då fick han gå ut genom bakdörren. Vänsterpartiet var på den tiden mer splittrat och falangstridigt än vad det är i dag. Sjöstedt drog till EU-parlamentet och följde med sin hustru till New York som hemmaman. I efterhand är det lätt att inse att han gjorde rätt som bidade sin tid.
På kongressen i Uppsala är stämningen avspänd och öppen. Jag talade några ord med Stefan Carlsson från V i Finspång. Han har varit med i partiet sedan 1987. Enligt honom är falangerna och gängstriderna helt borta. Sakfrågorna står i centrum, personpåhopp och oförskämdheter lyser med sin frånvaro. Stefan Carlsson är en bra och sansad karl. Jag tror på honom.
Visst rabblas det väl mycket socialism och visst är protestsvärmeriet väl utbrett för mitt tycke och smak. Men det är som det är. Det viktiga är att Vänsterpartiet nu har en partiledare som tryggt och rakt svarar "hade Vänsterpartiet varit ett kommunistiskt parti då hade jag inte varit medlem", när han får frågan om han är kommunist.