Risken finns att socialdemokratins traditionella distriktstänkande får styra processen alltför mycket. Att värna personer från det egna distriktet blir huvudsak medan partiets behov av en ny och stark partiledning blir bisak.
Realistiskt sett så kommer den nya partiledaren att rekryteras från riksdagsgruppen.
Inget fel i det.
Både Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg har kapacitet att gradvis växa in i rollen som ledare och utmanare om regeringsmakten. För att få extra nytändning behöver partiet dessutom lyfta in ett antal nya ledamöter i ledningen. Här finns en uppsjö av spännande kommunalråd, opinionsbildare, fackliga ledare och enstaka riksdagsledamöter att välja mellan.
Det vore t ex kul att se vad personvalsfantomen Sven-Erik Bucht skulle kunna bidra med. Är Eva Nordmark från SKTF intresserad? Den frispråkige och otålige Ilija Batljan? Är tiden mogen för Ardalan Shekarabi att prövas i tunga uppdrag? Skulle Lena Sommestad vara en tillgång? Anders Lago? Johan Persson? Ulrika Messing? Pär Nuder?
Avgörande för framgång är att partidistriktens ombudsmän lägger geografitänkandet hyllan. Socialdemokratin behöver inte en partiledning där postnumren är rättvist fördelade. S behöver en partiledning där några av de bäst och brightaste sossarna är beredda att ge järnet för att partiet ska komma igen.