Mathias Sundin (FP) kandiderar till riksdagen i höst. Med gott humör och sällsynt frenesi knackar han dörr och är flitig med utspel och mediala upptåg.
Ledare
Han marknadsför sig som en kandidat som inte slaviskt kommer att följa partilinjen om han blir vald till riksdagen.
Den hållningen är i och för sig rimlig. Som valfråga betraktat är dock Sundins inställning till partilinjen inte särskilt stark. Få väljare intresserar sig för det politiska spelets detaljer. De väljare som tänker sig att rösta på Folkpartiet får dessutom förmodas sympatisera med partiets politik i tunga frågor som skatter, skolpolitik, kärnkraft, Nato- och euroanknytning.
Mathias Sundin har nu gått ett steg längre. Tillsammans med Camilla Lindberg, sittande ledamot för Folkpartiet från Dalarna, uppmanar han samtliga riksdagskandidater från Östergötland att skriva under ett kontrakt där de lovar att rösta nej till ett kommande förslag om datalagringsdirektiv. Detta direktiv är om möjligt ännu mera stendött som valfråga än det politiska spelets interiörer.
Frågan är säkerligen viktig. Men är den så pass viktig för de folkpartistiska väljarna att de vill personrösta på en kandidat som före valet lovar att till vilket pris som helst rösta nej till ett direktiv som få har en susning om vad det handlar om?
Jag tror kort sagt att Mathias Sundin har gått lite vilse i sin politiska kampanj.
Ett stort medieintresse för politiskt spel och vissa sakfrågor som FRA och Datalagring är långt ifrån alltid synonymt med ett stort - eller ibland ens mätbart - medborgarintresse.