Vid en pressträff på Rosenbad i Stockholm i går redovisade Björn Eriksson sina resultat för migrationsminister
Tobias Billström (M).
Jag var där.
Ledare
På tre månader har han lyckats skaka fram 850 nya platser. Ett imponerande resultat som nästan innebär en fördubbling av mottagningsresurserna. Regeringen uppskattar att det kommer cirka 2700 ensamma flyktingbarn till Sverige under det kommande året. 800 barn står i kö för att komma ut i kommunerna. Platsbristen har debatterats hett och intensivt under lång tid.
Varför all denna upprörda diskussion om något som visade sig kunna fixas på några få månader?
Vi har förhandlat uppifrån och ner, säger Björn Eriksson. Han har sett till att träffa de folkvalda politiker som verkligen bestämmer. Träffarna har oftast arrangerats på regionnivå där politiker från många kommuner och partier har förhandlat fram gemensamma ansvarstaganden.
Enligt Björn Eriksson har han själv haft mycket bättre förutsättningar än de medarbetare på Migrationsverket som vanligtvis har ansvaret att förhandla med kommunerna om platser för de här barnen.
De har med lite tur fått träffa en biträdande socialchef i kommunen som sen ska försöka förankra frågan uppåt i kommunen, säger Eriksson. I många fall har frågan inte ens nått fram till kommunalrådet. Det är mycket bättre att göra tvärtom, säger Björn Eriksson. Politikerna som ändå ska fatta besluten ska vara rejält informerade.
Såväl Björn Eriksson som Nima Poushin är präglade av det flyktingarbete som pågår i Östergötland. Länsstyrelsen och kommunerna var tidigt ute med att ta ett regionalt ansvar. Arbetsmodellen har fungerat mycket bra och sprids nu över landet.
Jag frågade Tobias Billström vad Björn Erikssons snabba framgångar säger om den reguljära byråkratins insatser. Om det var så här lätt, varför har det inte fixats tidigare?
Billström säger det inte direkt rakt ut. Men det är ingen tvekan om att han anser att Björn Eriksson har varit som klippt och skuren för det här uppdraget. Med sin riksbekanta frenesi och tävlingslust har han kunnat koncentrera sig på att nå resultat i en enskild fråga. Sin vana trogen har han inte suttit och häckat på ett kontor. Han har farit runt som en oljad blixt i landet. Efter ett långt liv som statstjänsteman har Eriksson också skaffat sig politiska erfarenheter och värdefulla kontakter. Han kan tala med kommunalråd på kommunalråds vis.
Alla de 850 platserna är ännu inte påskrivna och avtalade. En stor del av dem ingår ännu bara i avsiktsförklaringar från politiker runt om i landet. Nu är det upp till Migrationsverket och Regeringskansliet att se till att löftena inte blir till sand.
Vore jag Tobias Billström så skulle jag fortsätta använda mig att - som det kallas i EU - "höga representanter" för staten i känsliga och trixiga frågor. Förhandlingar är en mix av praktiskt fotarbete och psykologisk strategi. En lägre tjänsteman på Migrationsverket har inget större utrymme för fotarbete i en förhandling. Gentemot ett tungt kommunalråd befinner sig också tjänstemannen i ett psykologiskt underläge.
Exemplet Björn Eriksson visar att staten har en stor förbättringspotential i förhandlingsarbetet med övrig offentlig sektor. Staten behöver inte hota med tvångslagar så fort ett kommunalråd tänker själv. Bättre är att kasta in en förhandlare typ Björn Eriksson under några månader.