Skadeglädje sägs vara den enda sanna glädjen. Och nog frustar delar av borgerligheten av glädje över den skaderika situation som LO:s ordförande
Wanja Lundby-Wedin har hamnat i.
Ledare
Ena veckan är hon djupt och offentligt kritisk mot orimliga löner och ersättningar till det privata näringslivets toppskikt. Nästa vecka sitter hon själv på de anklagades bänk. Som styrelseledamot i försäkringsbolagen AMF och AFA har hon varit med om att besluta om minst sagt generösa ersättningar till bolagens chefer.
Bolagen ägs av arbetsmarknadens parter. Försäkringsbolagen är därmed en del av den svenska modell där fack och arbetsgivare tar ett stort och gemensamt ansvar för arbetsmarknaden. Bolagen är stora och mäktiga. De förvaltar hundratals miljarder kronor. De anställda topptjänstemännen har ungefär samma bakgrunder och anställningsvillkor som andra topptjänstemän i stora och privata bolag.
Jag ska inte förneka att jag förundras över nivåerna på ersättningarna. Det är också tragikomiskt att se hur värsta pudelshowen dragit igång bland toppcheferna när de avslöjats med byxorna nere.
Men den fråga som snurrar runt i mitt huvud är denna: Varför tar Wanja Lundby-Wedin de risker som det innebär att sitta i ett stort försäkringsbolags styrelse? I kloka politikers och viktiga organisationsföreträdares krets är riskminimering legio. För en facklig ledare av Wanjas kaliber är det mycket hög risk att sätta sig i bolagsstyrelser. Styrelseuppdrag i stora bolag kräver mycket av ledamöterna. Det är lätt att bli "grundlurad" som Lundby-Wedin själv uttryckte saken till Eko-redaktionen i går eftermiddag.
Som ordförande för LO borde hon stå fri. Styrelseproffs utsedda av LO vore en betydligt bättre ordning. När händelser av det slag som nu hänt inträffar, (vilket de gör då och då) kunde LO:s ledning ha agerat offensivt; sammankallat en bolagsstämma och valt nya styrelseledamöter.
Nu tvingas i stället LO på defensiven. Att sparka Wanja Lundby-Wedin från styrelsen låter sig inte göras med mindre än att hon förmodligen skulle ryka som LO-ordförande också.
Den möjligheten till borgerlig skadeglädje bör LO inte bjuda på.