Jag är socialdemokrat av den något frihetliga sorten. Jag lägger ogärna allt mitt väl och ve under statlig kontroll. Men jag anser att det är en statlig kärnuppgift att på ett effektivt sätt - med insyn från riksdagen - scanna av eventuella yttre hot mot det samhälle där jag lever. Därför kan jag leva med att riksdagen på tisdag komme att ge Försvarets Radioanstalt (FRA) en modern lagstiftning som inte längre knyts till enbart avlyssning av radiovågor. Det blir lagligt för FRA att spana i de medier - t ex kablar - som bär en allt större del av den internationella kommunikationen. I så mening är det en välkommen lag.
Ska Sverige bedriva signalspaning ska den självfallet inte vara knuten till gamla och utgående kommunikationstekniska lösningar.
Ledare
Riksdagens beslut har föregåtts av ett väldigt ståhej. Inget fel i det förstås. Frågor om statens övervakning är grannlaga och demokratiskt grundläggande. Ur ett medborgerligt perspektiv tar man alltid en risk när man ger staten rätt att övervaka och samla in privata data.
Men det är också riskfyllt för medborgarna att leva i en stat som inte bedriver en egen, effektiv och någorlunda självständig övervakning av de yttre hoten. Sådana stater blir helt beroende av uppgifter från andra länder. Sverige är ett litet land och FRA är en liten myndighet. Men det är ingen tvekan om att FRA har gjort stora och viktiga insatser för Sveriges säkerhet under årens lopp. Radioanstalten har inte minst kunnat "byta till sig" viktiga kunskaper genom att erbjuda andra länder uppgifter som FRA snappat upp i sin signalspaning. FRA: s uppdragsgivare har vid många tillfällen haft stor nytta av de signaler som fångats upp i radiovågorna.
Att ge FRA möjlighet att spana i bl a kablar är ingen dramatisk nyordning utan snarare ett sätt att anpassa FRA till dagens teknik. Utan en ny lag hade FRA fått avvecklas. Och vad hade vi haft kvar då? Mer än ett Säpo som spanar i en oreglerad gråzon?
I Sveriges partipolitiska struktur är det framförallt socialdemokrater och moderater som bär det tyngsta ansvaret för att effektiva lagar kommer till stånd på känsliga säkerhetspolitiska områden. Enligt mina väl insatta källor var s och m också beredda att axla ett gemensamt ansvar för att FRA skulle få en ny lagstiftning. Dåvarande försvarsminister Leni Björklund var i princip överens med moderaterna. De båda partiernas (nu avgångna) gruppledare Britt Bohlin och Mikael Odenberg förde överläggningar i riksdagen. Saken var i princip klar för beslut när dåvarande statsminister Göran Persson grep in. Valet 2006 närmade sig och Persson ville inte ha en uppslitande debatt om statlig övervakning på halsen. Thomas Bodström fick uppdraget att stoppa Leni Björklunds FRA-proposition.
Socialdemokraterna förlorade valet 2006. Därmed kom FRA-frågan in i blockpolitikens garn. Moderaterna fick kämpa med sina allianspartners och s ville hålla borgfred med övervakningsmotståndarna i mp och v. Oppositionen använde sitt fördröjningsveto när FRA var uppe för beslut i riksdagen för ett år sedan. Thomas Bodström och partikamraten Ulrica Messing - då ordförande i riksdagens försvarsutskott - anförde tio förslag på förändringar i FRA-lagstiftningen. Moderaternas Mikael Odenberg som då var försvarsminister hade vad jag förstår inte haft några problem att ta hänsyn till randanmärkningarna från s. Men Thomas Bodström ville av oppositionspolitiska skäl inte göra upp.
Jag moraliserar inte över det politiska gallerispelet i FRA-frågan. Politik är inte alltid så vackert och ädelt. Men jag oroas av vad den hårda och stängda blockpolitiken kan komma att ställa till i vitala, säkerhetspolitiska frågor. Behovet av en omställning av Försvarsmakten är redan politisk dynamit. Och i går kom Riksrevisionen med skarp kritik mot statens bristande beredskap för allvarliga olyckor och bristsituationer.
Alla kan inte sjunga med änglarna. Och man kan inte räkna med att riksdagens små änglapartier alltid låter sig piskas in till nödvändiga majoriteter i respektive block. Visst kan vi ibland sucka djupt över betongmentaliteten hos fyrkantiga sossar och moderater. Men utan lite betong i säkerhetspolitiken står vi oss slätt.