Journalisten och författaren Maciej Zaremba rotar runt bland samhällets varbölder och offentliga lögner. Med gedigen journalistik och en driven penna ser han till att motsägelser, absurditeter och för allmänheten dolda strukturer kommer upp till allmän debatt.
I förra veckan följde han upp tidigare granskningar av bl a tvångssteriliseringar, motståndet mot den fria rörligheten på EU: s arbetsmarknad och av rättspsykiatrin, med en häpnadsväckande skildring av subkulturer på Lärarhögskolan i Stockholm.
Artikelserien i Dagens Nyheter "Först kränkt vinner" är - mätt även med Zarembamått - osedvanligt provocerande. Genom artiklarnas förankring i nutiden och genom kopplingen till allmänt spridda, mänskliga beteenden dunkar Zaremba in en tung vänster mitt i lättkränkthetens solarplexus.
Zarembas öppna politiska motståndare finns främst långt ute till vänster. Att Zarembas senaste artikelserie har skakat om märks.
Exempelvis har Åsa Linderborg, i brist på argument, på Aftonbladets kultursida försökt avfärda Zaremba genom antydningar om att han som utländsk, katolsk homofob inte är så mycket att bry sig om.
Maciej Zaremba skriver om att den goda ambitionen att motverka majoritetens diskriminering av minoriteter kan missbrukas och vändas till ett slags omvänd diskriminering. Så är det naturligtvis.
I ett välfärdssamhälle som Sverige kan det faktiskt "löna" sig att uppfattas som en person som löper risk att diskrimineras. Fullständigt självklara krav på t ex studieprestationer, arbetskraftsdeltagande och/eller vanlig hyfs kan beskrivas som "kränkningar" av t ex en människas etnicitet, sexuella läggning eller utseende.
Zarembas reportage och intervjuer från Lärarhögskolan visar hur en hård kärna av "gay-studenter" varit osedvanligt framgångsrika när det gäller att pressa skolan till eftergifter och skadestånd p g a "upplevda kränkningar".
Den efterföljande diskussionen bör självklart inte låsas fast vid beteendet hos några enskilda, homosexuella studenter i Stockholm. Var och en av oss bör skåda in i vårt inre; granska vårt eget beteende. Hur ofta säger vi "jag är kränkt" när vi i själva verket borde ha sagt någonting som: "Jag är lat", "jag har fuskat", "jag har inte gjort läxan" eller "jag är avundsjuk"?
Även staten bör skärskåda sin uppsättning av regler och lagar på kränkthetens område. Ingen har något att vinna på en utveckling där "kränkt" blir ett politiskt laddat vardagstillstånd.