Finansminister Anders Borg kallar sin budget för "från kris mot full sysselsättning". Titeln föranleder en viktig fråga: hur definierar Borg "full sysselsättning"?
Debatt
Borg sade i valrörelsen 2006 att Sverige hade massarbetslöshet. Då hade vi en arbetslöshet på cirka sex procent. I regeringens nya budget görs bedömningen att arbetslösheten 2014 kommer att hamna på just sex procent.
Detta samtidigt som regeringen gör bedömningen att ekonomin då kommer att befinna sig i jämvikt. Det som kallades för massarbetslöshet 2006 förefaller alltså nu vara "full sysselsättning".
Utifrån detta nyspråk blir också regeringens budget begriplig. För den är i princip tom på förslag som ökar sysselsättningen. Det enda regeringen har att komma med är nya coachningsinsatser för att förmå de arbetslösa att söka fler jobb, vilket visar på en fundamental oförmåga att förstå jobbkrisen.
Problemet är inte att de arbetslösa söker för få jobb, problemet är att det finns för få jobb att söka, dvs. efterfrågan i ekonomin är för låg.
Regeringens ekonomiska politik kan sammanfattas med deras paroll att "öka drivkrafterna att gå från bidrag till arbete". Högeralliansens politik vilar alltså på att stora grupper av människor medvetet väljer att vara sjuka eller arbetslösa.
Regeringen har därför sänkt ersättningsnivåerna i a-kassan och sjukförsäkringen och försvårat möjligheterna att överhuvudtaget kvalificera sig till ersättning vid arbetslöshet eller sjukdom. Men sänkta ersättningar i a-kassan och sjukförsäkringen leder naturligtvis inte i sig till fler arbeten.
Strategin är att genom olika åtgärder sätta press på de lägsta lönerna nedåt.
Flera andra förslag följer samma linje; ökade avgifter till a-kassan,slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter, den differentierade arbetslöshetsavgiften och framförallt regeringens "paradnummer", det så kallade jobbskatteavdraget, som nu motsvarar hela 75 miljarder kronor.
Låglönepolitiken är en farlig väg som ökar klyftorna i samhället. Och ökad ojämlikhet leder till minskad social rörlighet, vilket i sin tur leder till en mindre dynamisk arbetsmarknad och försämrar Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar.
Vi bör också komma ihåg att företagens anställningsplaner styrs av efterfrågan på deras produkter, inte hur låga deras anställdas löner är. Den mest troliga effekten av låglönelinjen är att företagens vinstandelar ökar vilket innebär att löntagarna får en ännu mindre andel av den vinst de jobbat ihop.