Jan Andersson (s) startar sin artikel i Folkbladet 3 maj med en bra analys av Laval/Vaxholmsdomen. Men sedan försöker han blanda bort korten. Han låtsas som om han inte känner till att artikel 49 i Maastrichtavtalet nu införlivas utan ändring i Lissabonfördraget.
Som ordförande i EU-parlamentets sysselsättningsutskott skulle han alltså inte ha samma kunskaper om följderna av det lätt förklädda konstitutionsförslaget som de flesta fackföreningsaktiva i Sverige och övriga EU?
Domen är fattad av jurister utan politiskt ansvar, konstaterar han och kunde tillägga att lagförslagen kommer från tjänstemän och lagarna stiftas av politiker varav en del inte är folkvalda. Det är EU-demokratin som Jan Andersson & Co försvarar till varje pris. Just nu är det fackföreningsrörelsen och löntagarna som skall betala priset.
Den 18 december 2007 beslöt EG-domstolen att Byggnads och Elektrikerförbundets blockad gentemot företaget Laval var olaglig.
Domstolens beslut är tydligt:
"En åtgärd som blockad av arbetsplatser utgör en begränsning av den fria rörligheten av tjänster, vilket i detta fall inte är berättigat med hänsyn till det allmänna intresset att skydda arbetarna". Detta är tillämpning av artikel 49 i Maastrichtavtalet, som nu smygs in i det s k Lissabonfördraget.
Trots detta hävdar Jan Andersson att det inte gör någon skillnad att underteckna fördraget!
Och detta domslut är inte ett undantag.
Den 11 december brännmärkte EU:s domstol Finska Sjömansunionens rätt att tillgripa strejkåtgärder mot Viking Lines utflaggning från Finland till Estland med följande argument: " Domstolen noterar att reglerna om den fria etableringsrätten i fördraget är tillämplig på en kollektiv aktion som har vidtagits av en fackförening eller en grupp av fackföreningar (...). Reglerna om den fria etableringsrätten tilldelar rättigheter till ett privat företag, vilka går före en fackförenings eller grupp av fackföreningars rättigheter eller intressen."
Ordförande i EU-parlamentets sysselsättningsutskott försvarar alltså ett systematiskt hot från EG-domstolen och andra EU-institutioner att försvaga och förstöra nationell arbetsrätt och kollektivavtalssystem.
Vi har fått en situation där svenska kollektivavtal inte gäller för utländska företag på den svenska arbetsmarknaden.
Domarna öppnar upp för lönedumpning, inte bara i Sverige, utan inom hela EU området.
I detta läge väljer Jan Andersson att diskutera domstolens brist på öppenhet och låtsas som om Svenska parlamentsledamöter kunde göra något åt detta faktum och som om det hade med saken att göra. Han talar om att ändra lagstiftning och om "oss lagstiftare", som om han inte vore medveten om att domstolens tolkning av inaktiv jourtid i arbetstidsdirektivet inte gick att ändra.
Nej, Jan Andersson, enda chansen till förändring är att inte ratificera Lissabonfördraget om det inte skrivs om rejält.