Minnesord Janne Berglund står på bordet och leder kampen för att rädda Folkbladet. Bilden säger mycket om den Janne Berglund jag lärde känna för 36 år sedan. 1981 kom jag till Folkbladet och där fanns redan den i mina ögon mycket rutinerade Janne. Det var hans vän Fernando Carvalho som påminde mig om bilden när vi pratades vid efter det att vi fått beskedet att Janne Berglund lämnat oss natten till i fredags.

Bilden berättar att han verkligen var Mr Folkbladet, som kom till tidningen 1973 och hann med att vara reporter, ledarskribent, chefredaktör och mycket annat och som därför var självklar i rollen som Folkbladets främste försvarare. Han ledde de förhandlingar som tog tidningen från konkursen till samarbetet med ärkerivalen Norrköpings Tidningar.

Bilden säger också, tycker jag, något om Janne Berglunds sammansatthet. Han var verkligen ordets man, och som ledarskribent hade han förmågan att vara både spetsig och ironisk, men sällan eller aldrig elak. Jag minns särskilt hans ledarstick om den tidens ungmoderater, kortfattade men sprängfyllda med humor och ideologisk glöd. Som sagt, ordets man men samtidigt lågmäld. Han var inte den som med självklarhet höjde rösten, än mindre ställde sig på ett bord för att tala till de många. För Folkbladet gjorde han emellertid det och mycket mer.

Apropå sammansatt, han var oerhört engagerad, för att inte skriva passionerad, men vad jag vet brusade han aldrig upp. Lugn och vänlig och trygg, det var intrycket jag fick när vi träffades 1981, och samma ord upprepas av många han mötte under åren.

Han behövde inte säga så mycket för att omgivningen skulle förstå vad han tyckte och tänkte. Journalist var hans yrke, och det krävde opartiskhet. Men jag tror inte någon som kände honom blev förvånad när han direkt efter pensioneringen tog steget in i kommunpolitiken. På kort tid fick han stora och ansvarsfulla uppdrag.

Han var trogen Folkbladet och han var trogen sin ideologiska kompass. Åter igen, han behövde inte säga särskilt mycket för att man skulle förstå vad han tyckte och tänkte. Och jag kan lova, trots att han inte längre finns med oss i mötesrummen, att även i fortsättningen kommer jag att ana hans lågmälda förmaningar när vi pratar om vården och omsorgen, om vinster i välfärden eller andra frågor som engagerade honom. Han var pragmatiker, och han fick vara med om många svåra beslut, men han stod stadigt kvar på sina grundläggande värderingar. Han var lojal i ordets bästa mening, och hade en enorm respekt för demokratiskt fattade beslut, även om de säkert hade fått en annan utformning om han hade fått bestämma själv. Därför gör det ont när jag tänker på de personliga påhopp han fick som politiker.

Under åren träffades vi en del privat och ännu mer i föreningslivet. Han var under några år ordförande i Ljura socialdemokratiska förening. Trots att hälsan sviktade så fortsatte han sitt engagemang. Lugn, lågmäld och djupt förankrad i sina värderingar. Han var som sagt sammansatt, men samtidigt samma person genom alla åren. På samma sätt som han gav goda råd till en minst sagt tafatt journalist för 36 år sedan gav han under senare år lågmälda råd till kommunstyrelsens ordförande när politiken enligt hans mening avvek från hans värdegrund.

Vi är många som saknar en vän och våra tankar går till hans Lena och hans övriga familj. Vi får försöka finns tröst i att vi är många som för alltid kommer att ana vad han tycker och tänker också om det han inte fick chansen att uppleva.