Widar Isabella Lövin är vice statsminister och språkrör i Miljöpartiet. Att döma av Lövins offentliga agerande under senare tid så agerar hon i första hand som språkrör och partigängare medan omtanken om regeringens enighet förefaller gå på sparlåga. Isabella Lövin är vare sig det första eller sista statsråd som beter sig på det viset. I regeringar med ett stort och dominant parti och med ett eller flera små och lätt förtryckta partier är det snarare regel än undantag att de små partierna gör små egopiruetter då och då; inte minst när valrörelsen närmar sig.

De små partiernas små piruetter skulle kunna ursäktas med att det stora partiet hela tiden gör stora piruetter som i all väsentligt avser att stärka det egna partiet i första hand. Nu finns det emellertid ingen rättvisa av det slaget i regeringspolitiken. Vilket det lilla partiet har att foga sig efter bästa förmåga. Konstitutionellt är saken glasklar: Regeringen talar med en röst.

Isabella Lövin har varit mycket aktiv i genren "Hej hallå Miljöpartiet finns också" under senaste veckan. Hon har inte varit påfallande subtil i sina utspel. Det är till exempel på gränsen till en allvarlig anmälan till KU när vice statsminister Lövin offentligt uttrycker en bestämd åsikt om hur Sverige bör agera i den infekterade frågan om kärnvapen och FN som regeringen just parkerat i en utredning som sträcker sig över valet i höst. Att ge sig ut i direkt polemik mot finansminister Magdalena Andersson i invandringspolitiken är även det ganska burdust. I förstone kan man tycka att Lövin agerar något mer elegant när hon  i bland annat SVT: s Agenda uttalar sig mycket kritiskt om politiker som ägnar sig åt "svartmålning av Sverige". Vilket vanligtvis är ett helt okej och traditionellt ämne - oppositionen talar helst svartsynt om problem medan regeringen helst talar i dur om hur bra allt går.

Nu är emellertid inga vanliga tider. När Lövin kritiserar "svartmålningen" - framförallt "bilden" av invandring och grov kriminalitet - så har hon nämligen merparten av sin udd riktad mot hennes egen regerings hjärta; mot stats- finans- och inrikesministrarna. Där någonstans går en gräns där MP för allas bästa behöver fundera på framtiden ur ett brett perspektiv.