Widar Att stjäla en lastbil som sedan styrs upp på en gågata för att mörda och lemlästa människor genom att köra på dem med lastbilen; vad är det annat än ett vansinnesdåd? Förr i tiden hade vi också sagt just vansinnesdåd om det som Rakhmat Akilov gjorde på Drottninggatan i Stockholm den 7 april förra året. Men förr i tiden var före terrordåd av dagens snitt där ensamagerande islamister har tagit sig för att vid flera tillfällen i Europa mörda människor genom att köra på dem med lastbilar.

På tisdagen blev åtalet mot Akilov offentligt. Han anklagas för terroristbrott och försök till terroristbrott. Åklagaren vill att Akilov döms till livstids fängelsestraff för att därefter utvisas från Sverige på livstid. Så lär det bli. Det är lagens strängaste straff i Sverige. Ingen annat duger förstås.

Terroristlagen har ganska så tuffa kriterier för vad som kan kallas för terroristbrott: 1. Syftet med brottet ska vara ägnat att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen. 2. Syftet med brottet ska vara ämnat att otillbörligt tvinga offentliga organ att vidta eller att avstå från att vidta åtgärder. 3. Syftet med brottet ska vara att destabilisera eller förstöra grundläggande samhälleliga strukturer.

Åklagarens val av brottsdefinition lär hålla hela vägen genom rättegången. Ingen har något intresse av något annat. Åklagaren vill gärna bura in en tolvtaggarterrorist. Rakhmat Akilov tycks även han vara mycket angelägen om att bli dömd just som terrorist. Straffmässigt gör det ingen skillnad för honom. Även som en simpel mördare av fem slumpvis drabbade offer på Drottninggatan hade påföljden blivit det hårdast tillgängliga straffet i lagboken. Terrorstämpeln ger väl något slags förvridet skimmer åt de mord han utförde på ett barn, tre kvinnor och en man.

I den bästa av världar borde inte rättsstaten bjuda Akilov på det skimret. Handen på hjärtat så verkar han inte vara så där värst mycket till terrorist. Fast visst injagar Akilovmorden stora doser av fruktan. Det jag fruktar mest är hela upplägget på asylprocessen där det tar två år för Migrationsverket att säga nej till en asylsökande från Uzbekistan med en uppdiktad historia. Och där den asylsökande - Rakhmat Akilov i detta fall - inte bryr sig ett dugg om nejet utan fortsätter sitt liv i Sverige som om ingenting hänt. Att han nu fem vansinnesmord senare ska stanna kvar ytterligare 25 år eller mer i landet är en klen tröst.