Widar Alla åtta riksdagspartier kommer sannolikt att klara omvalet. Den nya riksdagen blir således väldigt lik den gamla riksdagen. Skillnaden är att de två statsbärande partierna är betydligt svagare och att ytterkanterna är betydligt starkare än vad de var för fyra år sedan. Moderaterna och Socialdemokraterna - som dominerade riksdagen redan för hundra år sedan - kommer tillsammans att få runt 43-45 procent av rösterna. Vilket är ett dramatiskt tapp. Under det gångna seklet har de sammanlagda resultaten för S och M vid ett flertal gånger överstigit 60 procent och stadigt legat runt 55 procent. Förra valet 2014 fick de båda partierna 54 procent av rösterna tillsammans.

En stor del av förklaringen till Sveriges demokratiska, sociala och ekonomiska framgångssaga är stabiliteten i riksdagen. Socialdemokraterna och Moderaterna har utgjort en ryggrad för sans och balans i politiken. Regeringspartiet Socialdemokraterna har ytterst sällan behövt exklusivt stöd från ytterkanten i VPK/V för att få majoritet. I stora och betydelsefulla verklighetsfrågor - medlemskapet i EU och nytt pensionssystem för att nämna två av de största förändringarna under de senaste decennierna - har S och M varit drivande och samlande aktörer.

Den försvagning vi nu ser i riksdagen kan visa sig bli kostsam för svenskarna och Sverige. Vakuum får ju i och för sig sällan ligga tomma särskilt länge i politiken; saker och ting kommer att hända; nya maktkonstellationer kommer att testas och förkastas och testas igen.

Det speciella med den socialdemokratmoderata maktaxeln var emellertid att den mestadels låg och slumrade i riksdagen. Den stoltserade inte i Rosenbad och de två partiernas företrädare föll sällan i varandras armar. Däremot föll de ofta varandra i talet i hetsiga debatter om politikens innehåll och inriktning. S och M: s majoritet var som ett slags skyddsnät mot tokstollar och visionära ideologer. Med ett försvagat skyddsnät i riksdagen blir regeringsbildandet både mer vanskligt och mer viktigt.

Många som röstar på V och SD önskar sig att partierna ska vara som en blåslampa i baken på den politiska makten. Vilket naturligtvis är en högt legitim önskan. Men om Makten inte längre finns kvar; hur blir det då? Väljarna har ännu en knapp vecka att tänka över sina val.