Widar Ungefär tre procent av statsbudgetens utgifter (30 miljarder av 940 miljarder kronor 2017) används för bidrag till 1, 5 promille av befolkningen. Frågan som de flesta politiker gör allt vad de kan för att slippa besvara är om detta är rimligt?

Micael Kallin är en välutbildad och välrenommerad nationalekonom och journalist som varit verksam som bland annat utredare, producent och reporter inom etablerade organisationer som till exempel Folkpartiet, regeringskansliet, Dagens Eko och Dagens Nyheter. Nyligen publicerade han sig på Kvartal.se med en granskande och analyserande artikel av Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) i allmänhet och av assistansersättningen inom LSS i synnerhet.

Det är mottagarna av assistansersättningen - knappt 15 000 personer - som tar emot 30 miljarder kronor per år i bidrag.

Den borgerliga regeringen Bildt införde LSS 1994 med benäget bistånd av en enig riksdag. LSS är en mycket speciell lag för svenska förhållanden. LSS ger nämligen tämligen obegränsade rättigheter för vårdtagarna. Risken med rättighetslagstiftning i en generös välfärdsstat som den svenska är att efterfrågan på de skattefinansierade rättigheterna lätt blir överdriven och rentav osund och till och med kriminell.

Sannolikt - förhoppningsvis (!) - finns det ingen annan statlig utgiftspost av motsvarande omfattning som behandlats så pass nonchalant som assistansersättningen. Micael Kallin visar i sin artikel hur beräkningar och kalkyler tycks ha tillkommit mer eller mindre på en höft. Regeringens beräkning av kostnaderna 1994 har (2017) efter penningvärdesjusteringar överskridits med 738 procent. Under det kvarts sekel som assistansersättningen nu snart funnits har ett antal utredningar om fusk och överutnyttjande genomförts. En riskfaktor är anhöriga (en femtedel av alla assistenter) som är assistenter åt familjemedlemmar. En annan risk är att man inte behöver ha bott en enda dag i Sverige för att beviljas bidrag i omfattningen 1, 8 miljoner kronor per år.

Enligt Kallin - som själv är en varm anhängare av den frihetsreform som LSS är - är dock huvudproblemet med lagen att det inte finns något tak för antalet assistenttimmar för att tillfredsställa andra behov än de grundläggande. Han hoppas att Moderaterna - med sitt förslag om bidragstak - och Socialdemokraterna - med sin rättmätiga misstänksamhet mot rättighetslagstiftningar - ska våga bryta rädslovallen och reformera assistansersättningen så att fler människor med behov kan få rimligt stöd i ett kostnadskontrollerat system. Jag instämmer i dessa förhoppningar om ett mer samlat frihetsgrepp från nästa regering.