Debatt För ganska exakt två år sedan upplevde Europa de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget. Uppmärksamheten som detta fick i mediala och sociala forum saknar säkert motstycke än idag. Bilder kablades ut över världen för att beskriva de vedermödor som flyktingarna tvingades genomgå för att fly undan krig och annat elände. Mest av allt minns vi kanske en bild på en liten livlös pojke vid namn Alan Kurdi som flöt upp på en strand i Turkiet. Bilden var svår att slå ifrån sig – och den blev snabbt en symbol för den enorma flyktingtragedi som pågick – där tusentals och åter tusentals flyktingar miste livet i flykten från kriget. Till Sverige kom det under 2015 cirka 160.000 flyktingar som många gånger bokstavligen vandrat upp genom i Europa för att ta sig hit.

Idag är det betydligt tystare om flyktingdiskussionen i media och sociala forum. Trots att den kanske kräver vår uppmärksamhet betydligt mer idag än för två år sedan. När en flykting anländer till Sverige, har sökt och beviljats asyl, så inleds en 2-årig etableringsplan som huvudsakligen handlar om språkundervisning och samhällsorientering, med målet att därefter ha jobb eller att man gått vidare med fortsatta studier. Dessvärre är det långtifrån alla som når detta mål. Som exempel kan nämnas att det bara är 5 procent av de som går igenom denna etableringsplan som får jobb utan anställningsstöd från Arbetsförmedlingen. När systemet vi har inte fungerar som det ska blir tyvärr en effekt att ”trollen kryper fram” och erbjuder sina enkla lösningar. Vill vi vara snälla kan vi kalla det ett uttryck för rädslor, eller för protektionism. Vi kan också kalla det för resursslöseri.

Dels för att det kostar mycket skattepengar att hålla systemet igång, och dels för att vi går miste om en kompetens, energi och drivkraft hos de som landat hos oss, eller för att fortsätta på den hemska bilden från inledningen på artikeln – strandat hos oss.

Men, nåt kan göras.

I en liknande situation är den enklaste vägen att leta upp den skyldige och ställa hen mot väggen, men sannolikt föga fruktsamt. Vi på Hyresbostäder i Norrköping är övertygade om att framgången snarare ligger i att ta sig an denna fråga med gemensamma krafter. Redan 2011 tog vi ett lokalt initiativ i stadsdelen Hageby i Norrköping. Detta initiativ kallar vi Portalen och dess enda uppdrag är att öka graden av egenförsörjning i området. Portalen drivs i ett partnerskap mellan oss och Svenska Kyrkan, Norrköpings kommun, ABF och Marieborgs Folkhögskola med gemensamma uttalade målet att få ut fler människor i jobb.

När vi insåg vidden av flyktingströmmen tog vi tillsammans med Portalen ytterligare initiativ för att stärka samverkan i Norrköping. Detta initiativ valde vi att kalla #starkaretillsammans och kan liknas vid ett upprop att mobilisera Norrköping i frågan. I skrivande stund är det – utöver Portalens partnerskap – ytterligare 18 företag och organisationer som tecknat samarbetsavtal med Portalen och där man hjälper till med allt ifrån praktikplatser, jobb, mentorskapsprogram till utbildningsinsatser, studiebesök och mycket mer. Fler företag, organisationer och föreningar ansluter hela tiden. Till detta kan läggas drygt 170 privatpersoner som valt att engagera sig som volontärer i verksamheten.

Vårt samhälle står idag inför en stor utmaning som är utanför varje enskild persons eller organisations möjlighet att ensamt hantera. Återstår då att göra det tillsammans och välja att se möjligheter istället för begränsningar och hinder. Om vi i Norrköping lyckats ta de första stapplande stegen i denna samverkan, så känner vi oss trygga med att det också är full möjligt i resten av vårt avlånga land. Hur svårt kan det vara?