Widar Skolans stora problem är att så få av de som har hand om skolan tycks bry sig om kunskap. Också de båda lärarfacken – även det mer akademikertunga Lärarnas riksförbund – förefaller ha tappat kunskapskompassen. Enligt de båda förbunden synes läraryrket närmast vara på väg att proletariseras, ett tillstånd som den marxistiska sociologin beskriver som att människor klumpar ihop sig till en grå massa av ansiktslösa arbetare utan makt att påverka och styra.

Lärarfackens gemensamma rapport ”Skolan, valet och väljarnas värderingar” präglas dessutom starkt av vänsterns nyspråk i skol- och utbildningsfrågor. Ord som likvärdighet och jämlikhet dominerar lärarfackens syn på vad som är viktigast i skolsystemet. Jag är personligen en stor vän och tillskyndare av sådant som likvärdighet och jämlikhet. Men skolans bidrag till likvärdighet och jämlikhet i samhället är naturligtvis att bedriva en verksamhet där varje elevs kunskapstillväxt alltid står i centrum.

Mer att läsa: Jimmie Åkesson kan bli sannspådd.

Vilket förutsätter självständiga och kunskapsorienterade lärare och rektorer som inte viker ner sig för politiskt korrekta krav om att de ska vara jämlika och likvärdiga. Skolan är per definition ojämlik och olikvärdig. Det ska den vara eftersom skolan ska vara kompensatorisk. En del elever behöver tusen gånger mer skola än andra elever. Så ska det vara om skolan ska kunna ge ett bidrag till det likvärdiga och jämlika samhället.

Lärarfacken om några borde stå upp för kunskapsbringade lärare med stora frihetsgrader under stort ansvar. Men det gör de inte. De siktar istället på likvärdighet vilket betyder att de kan hamna precis var som helst. Medan den som konsekvent siktar på kunskap i det allmänna skolsystemet kommer att bidra till ett mer jämlikt och kunskapsrikt samhälle.

Lärarfacken tycks även vara smått besatta av att kritisera människors möjlighet att kunna välja skola och förekomsten av utbildningsföretag; facken framstår närmast som filialer till Vänsterpartiet. Vilket de naturligtvis är fria att göra. Men det är djupt olyckligt för svensk skola att så sker.

Proletariserade och politiserade yrken har nämligen mycket låg dragningskraft på de begåvade lärarämnen som Sverige som en jämlik kunskapsnation så starkt behöver.