Widar Ebba Witt-Brattström är litteraturprofessor, författare, aktivist, rabulist och en gudabenådad folkbildare. I lördags eftermiddag talade hon till en stor publik på stadsbiblioteket i Falun. Jag var där.

Hon är en mycket bildad person. I något annat sammanhang har hon sagt att bildning är ”svårt och fint” i Sverige och att det därför finns tämligen få bildade personer här hos oss. Bildning har därför blivit ”en expertsyssla för de få”, som hon uttrycker saken i en intervju med tidningen Vi Läser. Så är det nog.

Det fina med Ebba Witt-Brattströms mycket bokbildade föreläsning på biblioteket är emellertid att sannolikt ingen i publiken – i vart fall inte jag – behöver känna sig besvärande obildad; trots att hennes litterära referenser är enorma i jämförelse med mina egna.

Hon talade på temat ”Min feministiska resa”. Och det är en sjutusan till resa som hon har gjort. På biblioteket talar hon mest genom litterära personer – författare och författade personer – som till exempel Moa Martinson. Witt-Brattström ägnade sin avhandling ”Skrift och drift i trettiotalet” (1988) åt att lyfta fram Moa som ditintills knappt fått nämnas i samma andetag som sin geniförklarade och Nobelprisbehängde make Harry Martinson.

Mer att läsa: Folkvandring i vår tid.

I grenen att ”lyfta fram kvinnor” är Ebba Witt-Brattström en sannskyldig mästare. Världens mest berömda svenskar är kvinnor, sa hon och började med Heliga Birgitta som ”knappt hann dö innan hon helgonförklarades på 1300-talet.” Drottning Kristina, Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren var andra namn på hennes lista.

Utanför litteraturen har Ebba Witt-Brattström gjort stora konkreta politiska insatser. Hon spelade en stor roll när Grupp 8 och hundratusentals kvinnor på 1970-talet stoppade regeringen från att legalisera incest och vissa former av våldtäkt. Som aktivist i Stödstrumporna på 1980-talet hotade hon med att starta ett Kvinnoparti om inte de gamla partierna skärpte sig. Senare var hon med om att starta partiet Feministiskt Initiativ med Gudrun Schyman. Men där blev Ebba Witt Brattström inte långvarig; för mycket vänster och för mycket särart för att passa henne.

Förstår jag henne rätt så är hennes patos såväl i litteraturen som i verkliga livet att blottlägga, förklara och framhålla den ständigt pågående dialogen mellan könen. Det är i dialogen det händer saker; feminism är inte bara för kvinnor.

Ebba Witt-Brattström efterlyser mer feministisk verkstad i Sverige. Med ett lätt småleende dansande i mungipan sa hon att ”man skulle ju kunna tro att här hos oss där både regeringen och utrikespolitiken är feministisk så borde ju inte löneskillnaderna mellan män och kvinnor vara betydligt större än i övriga Norden. Förklaringen är kanske att vi pratar om feminism hela tiden och att vi tror att pratet hjälper, avslutade hon sin underbart bildade och spetsiga show i Falun.