Widar Socialdemokratin är i år och i stabilitetspoäng räknat Sveriges dominerande regeringsparti. Dominansen kommer sig av en remarkabel förmåga till förnyelse och anpassning som har fallit såväl de breda och arbetande folklagren som fackföreningsrörelsen och kapitalet i smaken.

Utan förnuftig förnyelse hade socialdemokratin aldrig förmått att attrahera väljare och ekonomiskpolitisk respekt på sådana nivåer att Sverige i långa perioder framstod som en demokratisk enpartistat.

De bästa valresultaten ligger nu förvisso ansenliga decennier bakåt i tiden. Den taniga minoritetsregeringen som styr idag samlar på två partier ihop ett väljarstöd som hade fått S ombudsmannakår att vrida sig i sömnlösa plågor för femtio år sedan.

Mer att läsa: Farligt flum om invandring.

Att det så sakta men säkert går bakåt för S beror till stor del på att det framförallt går framåt för Moderaterna och för Sverigedemokraterna. När Alliansen kopplade greppet om Sverige vid valet 2006 strömmade arbetande väljare över till de nya Moderaterna. När Sverigedemokraterna fördubblade sig 2010 och 2014 var det i allt väsentligt arbetare och pensionärer från LO-leden som stod för dubbleringstakten.

Socialdemokraterna har haft svårt att förnyelsematcha utmaningen från moderater och sverigedemokrater. Vilket i min enkla analys beror på att partiets strategier och symbolpolitik har glidit iväg ut i vänsterns tassemarker där man hellre tjoar om klass, fascism, identitet och vinst än vad man tar sig an uppdraget att skaffa sig ord för att beskriva den vettiga politik som faktiskt finns.

Mer att läsa: Förtryck som vanhedrar.

Fortsätter den utvecklingen så är det god natt i konkurrensen med M och SD. Den saken är klar. Det torde också vara ganska klart att S inte har något att skaffa i vänsterterrängen hos Sjöstedt, Schymans Initiativ eller det vänstersosseparti som MP olyckligtvis nog tycks vara på väg att bli.

MP gräver sin egen grav skulle man kunna säga. Det intressanta med MP var att partiet var lite halvborgerligt och därmed en blocköverskridande partner till S. Kanske kan Lövin/Fridolin vända skutan? Hoppas det.

För socialdemokratin gäller att hitta tillbaka till det slags förnyelse där partiet kan framstå som ett alternativ för somliga SD- och M-väljare.