Widar Politiker ägnar sig ofta åt politik. Vilket de självfallet inte ska kritiseras för. En häst gnäggar, en katt mjauar, en hund skäller och en politiker politrukar; det ligger i sakens natur. Givet det ovanligt osäkra läget i regeringsfrågan ägnar sig de flesta politiker – så här snart bara tre månader före valet – mer än vanligt åt politiska manövrar inför kommande talmansrundor.

Moderaterna försöker tassa på tuvor för att kunna räkna med stöd från de andra borgerliga partierna även om en M-regering bygger på att SD: s ledamöter går och dricker kaffe eller lägger ner sina röster när det ska röstas om Ulf Kristersson i statsministervalet.

Sverigedemokraterna kommer inte att vara aktuella för regeringsmedverkan efter nästa val. Jag håller det även för osannolikt att SD kommer att ingå några fasta samarbetsavtal med någon regering under nästa mandatperiod. Jimmie Åkesson vill gärna kunna samverka åt flera olika håll så länge det bara går. Han behöver framförallt kunna visa sina väljare att SD förmår att få regeringarna att genomföra mer av SD: s politik än vad som hittills gjorts.

Socialdemokraterna skulle spricka – eller i vart fall bli av med delar av sin vänsterfalang och sina mer liberalt sinnade väljare – om partiet skulle överväga att gripa regeringsmakten med hjälp av passivt stöd av SD: s riksdagsgrupp. I det rådande läget har S därför lagt regeringsplanerna på hyllan.

S politik tycks helt inriktad på att mobilisera de mest trogna kärnväljarna; bromsa flödet till SD och bygga armerade gränskontroller och murar mot Moderaterna. Jag kan mycket väl förstå upplägget; jag har själv varit i politiken och har som sagt respekt för att politiker ägnar sig åt politik som utgår ifrån de taktiska och strategiska bedömningarna som gjorts inom parti- och LO-toppen.

Däremot är jag väldigt skeptisk till S val av politik i det här läget. Jag undrar om de där ”kärnväljarna” finns i några större skaror? Väljare som på fullt allvar tror på LO: s ordförande när han på DN Debatt vill leda i bevis att M kommer att genomföra ett hemskt nyliberalt systemskifte om de vinner valet? Eller som tror på S när det levereras symbolpolitiska vänsterpartidogmer om företagandet i välfärden?

S har nu valt en politik som går ut på att förlora utan att partiet rasar ihop.

Jag skulle hellre sett en politik som går ut på att vinna respekt och regeringsberedskap.