Debatt När 40 miljoner människor flyr från allt helvete i världen, då är det synd om svenskarna: "Vi kan inte ta emot alla här"!

Sant nog, och det gör vi inte. Vi tar emot en liten rännil av de 0,3 procent som söker sig till Europa. Om vi delar 150 000 flyktingar med Sveriges befolkning på 10 miljoner, så får vi fram ungefär hur stor procent vi tar emot. Det är inte mycket! Jag kom fram till knappt 0,02 procent.

I vilket fall som helst så tycks det vara synd om oss! "Varför ska vi...?" Man frågar sej förvånat: Vart har den (berömda?) svenska medmänskligheten tagit vägen?

Och: Är det mer än rätt att ett av världens ledande vapenexportländer - alltså vårt fredliga land, som tjänar mångmiljarder på att exportera effektivt dödsbringande vapen - också får ta ett litet ansvar för de tragedier som alla dessa vapen kan förorsaka och som ger tusentals svenskar välbetalda jobb? Förmodligen inbringar vapenexporten betydligt mera än vad vi lägger ut för flyktingmottagandet.

Självklart för det med sig svårigheter när dessa trasiga flyktingar ska inlemmas i vårt samhälle, när man ser det från vår begränsade horisont. Emellertid: Hur stor oro och ångest, månntro, drabbas vi av jämfört med vad flyktmänniskor får uppleva? Kan det möjligen vara värre för oss? Vi är som lite känsligare?

Det verkar så, av en stor opinion att döma.

Men vad ser man inte i Rapport i SVT i slutet av februari? Tusentals svenska företag har inte personal för att bedriva sin verksamhet och erbjuder sig att ta emot "osvenskar" för snabbutbildning. Tänk om de nyhitkomna räddar svensk produktion!

Man kan fundera på hur många bussar som skulle frakta oss blåögda svenskar om inte människor från andra länder satt vid ratten? Hur långt skulle helyllesvensk personal räcka i åldrings- och sjukvården? Vilka städar Sverige, vilka säljer kebab och varm korv?

Med mycket mera att fundera över. Hur det skulle kännas om du själv måste lämna landet Sverige hals över huvud och fly till ett fientligt land med annorlunda språk och kultur?