Den utdragna regeringsbildningsprocessen - vi är nu på dag 40 efter valet om jag räknat rätt - för också med sig ett mer utdraget politiskt intresse ute och inne bland medborgarna. Vi är inte vana vid situationen; enligt studieförbundet SNS Demokratiråd är den historiskt förvärvade genomsnittstiden för regeringsbildning i Sverige sex dagar. Händelser som bryter mönster och normer tilldrar sig större uppmärksamhet och fler höjda ögonbryn än det invanda och normala. Så är det.
För en sådan som mig som ofta rör mig i yttre tjänst i de politiska trädgårdarna innebär denna brittsommarhöst väsentligt utökade tillfällen och möjligheter att samtala med människor om det politiska läget i stort.
En genomträngande iakttagelse från alla dessa organiserade och oorganiserade möten illustrerar mycket väl grundorsaken till regeringsbildningsångesten i Stockholm. Allt handlar om Sverigedemokraterna skulle jag vilja säga. Och då menar jag inte främst det mer handfast uppenbara "sverigedemokratiska problemet" som yttrar sig i att tidigare tänkbara regeringsblock har vittrat sönder i takt med att väljare i stadig takt sedan 2006 har lämnat M och S för att gå till SD. Det är som det är med den saken och jag har stor förståelse och respekt för svårigheterna att få till en regering. Talmannen Norlén, S-mannen Löfven och M-mannen Kristersson bör låna attityd av den amerikanske uppfinnaren Thomas Alva Edison: "Jag har inte misslyckats, jag har just upptäckt tusen sätt som inte fungerar."
(Edisoncitatet hittade jag i Anders Johnssons nya och spännande tegelstensbok "Besvärliga människor" som i dagarna ges ut på Timbro förlag.)
Det tunga SD-problemet är däremot den våldsamt överdrivna demoniseringen och hitlerfieringen av Sverigedemokraterna som drivits på av stora mediehus och av övriga partier. Jag träffar nästan varje dag människor som på allvar tror och är rädda för att Jimmie Åkesson går och ruvar på något slags nazistisk diktatur. Helt otroligt; men så är det. Den där agitationen kommer nu allt tydligare att bita agitatorerna i rumpan. Ute i kommunerna går det nu ganska fort med olika former av mer eller mindre uttalad samverkan mellan SD och andra partier. Det kommer också snart att krävas samtal med SD i riksdagen för att ge en statsminister chansen att prova lyckan. Men som sagt. Jag förstår tvekan. Hur ska man förklara att man vill väljas med stöd av lill-Hitler?