Det får inte vara grannpojken

De blå ögonen skrämmer oss inte. Inte heller blir vi rädda när vi ser en man på Drottninggatan i Stockholm.

Den mänskliga logiken körs över av våra irrationella känslor. Vi vill inte att det ska vara grannpojken. Den blåögda alltså.

Den 22 juli är min födelsedag. En gråmulen morgen blev en vacker dag. En dag att vara ute i solen och njuta. En kväll när värmen dröjde sig kvar. Ända tills jag gick in och kollade på Aktuellt. Efter det blir min födelsedag aldrig vad den varit.

En bomb hade briserat i regeringsbyggnaden i Oslo. Gatorna som en krigszon. Människor i panik. Döda, skadade chockade människor kablades ut över världen. Snabbt hördes slutsatser dras. al Qaida. Muslimer. Ett nytt 11 september. Ett nytt London. En ny självmordsbombare. Någon som inte bara själv låg med ett öppet hål i hjärtat medan julhandeln återhämtade sig.

Bara timmar efter bomben i Oslo kommer uppgifter om skjutna ungdomar på en ö några mil utanför Oslo. Det pratades om fyra människor som dödats. Inofficiella uppgifter från ögonvittnen sa att det var betydligt fler. Att det låg döda människor överallt. Kanske så många som 15 personer.

Jag gick och la mig med en olustkänsla och en klump i magen. Det vackra vädret hade övergått i ett åskväder. Vi fascinerades av att himlen lystes upp. Så kom regnet. Och åskan mullrade rakt över mitt huvud. Det var omöjligt att somna.

På radion kom uppgifter ingen riktigt trodde på. Det verkade inte vara en mörkhårig man med bruna hatiska ögon som misstolkat koranen som utfört bombdådet. Inte heller var det i Allahs namn någon skjutit ner människor på ön Utøya. Det talades om en lång blond man. En norsk man. Bakom de båda vansinnesdåden. En ensam man. I polisuniform.

När jag vaknade var världen en annan. Antalet människor, de flesta ungdomar i samma åldrar som mina barn, som skjutits ner på Utøya sades vara runt 80. Det som tidigare varit svårt att förstå blev nu omöjligt.

Sjukdom, rädsla och utanförskap har nu även gjort Norge till en mindre trygg plats. Och jag kan inte låta bli att än en gång fråga mig varför ingen fångat upp dessa män redan när de var pojkar. För vi vet redan då att det kommer att gå åt helvete om vi inte gör något. Istället växer de upp med sin rädsla, drar sig undan. När man aldrig blir sedd, aldrig behövd, hamnar man i utanförskapet där man utan någon som helst insyn utvecklar sina vaneföreställningar. Projekterar sin rädsla på det man inte känner igen. Bygger upp sin självbild tills huvudet blir så stort att de måste göra något för att få ordning i sitt inre kaos.

Om Anders istället hade fått växa upp med Jens Stoltenberg som pappa och manlig förebild, tror jag världen sett annorlunda ut. Världens alla pojkar och flickor behöver trygga vuxna.

Illdåd begås nästan alltid av högerextrema krafter. Ändå är det inte troligt att vi blir extra vaksamma när vi ser en blond lång man med en ryggsäck på tunnelbanan. De blå ögonen skrämmer oss inte. Inte heller blir vi rädda när vi ser en man på Drottninggatan i Stockholm.

Den mänskliga logiken körs över av våra irrationella känslor. Vi vill inte att det ska vara grannpojken. Den blåögda alltså.

 
3

Läsarkommentarer:

Det får inte vara grannpojken

Kommentering stängd

Ledare

Annons