Widar Jimmie Åkesson är partiledare för Sverigedemokraterna. Han inledde sitt anförande under onsdagens partiledardebatt med orden "Herr talman! Jag känner inte igen Sverige." Många väljare kan säkert komma att känna och tänka i ungefär samma banor. Vilket inte är helt oproblematiskt.

Partiledardebatten kom att domineras av gängkriminalitet, skjutningar, våldtäkter, krigsmetaforer, högre straff, fler poliser, militäringripanden och av välfärdskriminalitet. Partiledarnas intresse för lag och ordning är relevant. Det som verkligen sticker ut i Sverige är den våldsamma och dödliga kriminaliteten. De stundom dagliga morden ute i förorterna speglas - numera och ännu - intensivt i mediernas bevakning. Enligt en mängd mätningar ligger de kriminella frågorna mycket högt upp i medborgarnas prioriteringar. Detta är således ingen klagovisa över att Stefan Löfven, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson fokuserar så bestämt på lag och ordning. Allt annat vore mycket märkligt.

Mer att läsa: Det liberala problemet.

Många väljare är tänkbara flytare mellan S, M och SD. När Moderaterna skärper tonen i invandring/integration/kriminalitetskomplexet så gör Socialdemokraterna samma sak och då känner Sverigedemokraterna ett behov av att skruva upp tonen ännu mera. Vilket illustrerades mycket väl under riksdagens partiledardebatt. Riktningen är gemensam; alla vill åt samma håll. Det är detaljer som skiljer. Jimmie Åkesson föreslog till exempel att militär ska kunna sättas in vid upplopp vilket Ulf Kristersson tog avstånd från medan Stefan Löfven inte helt avvisade tanken.

Det problematiska med detta är att det som är huvudnumret för de tre stora partierna samtidigt inte känns igen i de flesta människors vardagliga liv. Den dödliga kriminaliteten är med andra ord konkret igenkänningsbar i väldigt få svenskars liv.

Mer att läsa: Faktaresistenta makthavare.

Glappet som uppkommer mellan den politiska huvudfrågan och "vanligt folk" innebär att de så viktiga balanserande faktorerna, som människors egna erfarenheter utgör i politiken, riskerar att gå förlorade. Vilket ökar risken för att politiken tappar markkontakt vad det lider. Vilket i sin tur ökar risken för att inget verkningsfullt kommer att genomföras. Det lär dröja tills Sverige känns igen.