Widar Två statsråd. Partiledaren för det näst största partiet. Statsministerns statssekreterare. Se där listan över vilka som tvingats lämna sina politiska toppositioner under en handfull sommarveckor. Och ännu har inte mandatperiodens sista riksdag ens öppnats. Avgångslistan bär syn för sägen: Det är en mycket ovanlig tid för svensk inrikespolitik. Här brukar det normala vara att allas ansvar är synonymt med ingens ansvar. Det tillhör kort sagt undantagen att politiska höjdare tvingas bort när det krånglar till sig. Men då var då och nu är nu.

Den gamla lunkens trygghet och tråkighet finns inte kvar på samma sätt längre. Det är att beklaga på många sätt. Trygg och tråkig förutsägbarhet är solklart att föredra i en öppen och liberal demokrati som vår. Utsvävningarna, visionerandet och tjohejsandet bör i allt väsentligt förläggas till samhällets privata sektorer och sfärer. Men nu är det som det är. För eller senare kommer en ny inrikespolitisk lunk att etablera sig. Men det kommer inte av sig själv. Det kommer inte gratis. Och det kommer inte i en handvändning.

Problemets kärna är att de gamla mönstren för hur Sverige ska styras har tagit slut. Eller uttryckt på ett annat sätt: Problemet är Sverigedemokraterna. SD har knaprat åt sig så pass ansenliga delar av S och M och av Soffan att vare sig Socialdemokraterna eller de fyra borgerliga partiernas Allians är stora nog för att utgöra maktbas för en regering som kan styra med gammal god och hederlig majoritet. Och det hjälper inte att addera Miljöpartiet till endera sidan. Det finns nämligen inte så mycket kvar av MP efter snart tre år i regerandets torktumlare. Och Vänsterpartiet kommer aldrig att sätta sig i regering. Vänstern med regeringsansvar skulle sannolikt rämna på ännu mer dramatiska och definitiva sätt än vad Miljöpartiet visat upp sedan 2014. Så vad göra?

Den mest naturliga regeringen är en koalition mellan S och M. Partierna är tämligen lika och kommer - från olika utgångspunkter - ofta fram till liknande, lätt fyrkantiga slutsatser i tunga och viktiga samhällsfrågor. Om de båda partierna spottar upp sig och växer på sig något i storlek så kan jag faktiskt se något sådant komma ganska snart.

Det skulle vara bra för Sverige. Och ge trygghetens tråkighet och förutsägbarhet en chans att ännu en gång breda ut sig över det politiska landskapet.