Widar Som lekman har man anat att politiken under lång tid har agerat valhänt gentemot islamism av det mer extrema slaget i Sverige. Jag har kort sagt känt mig tveksam till att saker och ting sköts på de sätt som de borde. I ett inlägg på Expressens debattsida (2 augusti) sätts mina tvivel in i ett mer samlat och kritiskt sammanhang.

Där reser fyra personer från den relativt nybildade insamlingsstiftelsen Doku "för kontinuerlig journalistisk granskning av extremistisk islamism" ett antal konkreta invändningar mot hur regeringarna Reinfeldt och Löfven hanterat frågorna om islamistisk extremism. Enligt Sofie Löwenmark, Magnus Sandelin, Johan Lundberg och Peter Gustavsson finns det "tusentals radikala islamister i Sverige - varav hundratals har tagit värvning i IS". Att hålla koll på och sprida kunskaper om de miljöerna är en viktig gärning. Men journalistiken har enligt debattörerna varit "sen med att ta sig an de växande islamistiska extremistnätverken."

Det är så det civila samhället fungerar. Till slut landar man i att: "Ähh; vi får göra det själva!"

Doku-stiftarna lägger inte fingrarna emellan. "De två senaste regeringarna bär till stor del ansvaret för att tillväxten av militanta extremister har kunnat fortgå relativt ostört till de nivåer de ligger på i dag." Några av exemplen i artikeln: 1. Mona Sahlin spred ineffektivitet och okunskap omkring sig som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. 2. I regeringen hade kulturminister (!) Alice Bah Kuhnke ansvar för samordnaren. 3. Statliga myndigheter har betalat ut "enorma belopp" till muslimska organisationer som bland annat spridit homofobi och antisemitism. 4. Regeringen har ensidigt finansierat forskning som kritiserat terrorlagar och SÄPO: s arbete mot islamister.

Jag önskar Doku all framgång. Förhoppningsvis kan de bidra till ett mer sansat och säkert Sverige. Stora delar av de politiska och publicistiska Sverige gick i baklås när SD började växa sig starka runt 2009 och då Jimmie Åkesson slog fast att islam var Sveriges "största utländska hot sedan andra världskriget." (Aftonbladet 19/10 2009)

Det har blivit några förlorade år. Så är det. Men nu är en annan tid. Politiken och pressen skärper sig. Så känns det.