Debatt Om ett knappt halvår är det tänkt att alla medlemsstater skall underteckna FN:s klimatavtal i Paris. Många har säkert sett blänkare om avtalet i tidningarna, men när det gäller innehållet har inte mycket sluppit ut. Man kan lätt få intrycket att de som ivrar för ett svenskt undertecknande, det vill säga gröna och röda politiker, diverse miljöorganisationer samt majoriteten av Mediesverige med SR och SVT i spetsen, gärna ser att allmänheten inte är så välinformerade om avtalet.

Nedan några huvudpunkter i mycket kortfattad form: Ett viktigt mål sägs vara att klara det så kallade tvågradersmålet. Mer om det nedan. Det skall inrättas en gigantisk så kallad klimatfond som FN skall administrera. Eftersom väst påstås ha en ”klimatskuld” till U-länder på grund av sina koldioxidutsläpp är det de som skall finansiera fonden. Inbetalningar på hundra miljarder dollar per år fram till 2020 har nämnts. Avtalet skall fastställa utsläppsbegränsningar för att uppnå målet. Man avser att inrätta en klimatdomstol som skall ges stora befogenheter när det gäller sanktioner mot länder som inte uppfyller sina åtaganden.

Röststarka U-länder med snabb tillväxt, som Kina och Indien, har i princip skaffat sig fria händer att ordna sin energiförsörjning. För övriga U-länder skall nyttjandet av billig fossil energi att så långt möjligt förhindras genom att fonden stödjer utbyggnad av dyra så kallade förnybara energislag. Då många presumtiva mottagare är diktaturer tror jag att de bara kommer att se bidragen från fonden som en bekväm och närmast outsinlig inkomstkälla.

Tvågradersmålet ”uppfanns” på 70-talet av en ekonom, William Nordhaus. Det var långt senare det blev en slogan i klimatdebatten. Eftersom koldioxidens effekt på klimatet fortfarande är okänd är ”klimatskulden” och tvågradersmålet bara rubrikvänliga politiska slagord som saknar vetenskaplig underbyggnad. Den tilltänkta brandskattningen av västvärldens ekonomier baseras alltså på utsläpp vars verkan man inte känner. Eftersom aktuella data inte indikerar några kommande katastrofer. hänvisar FN och dess panel IPCC i stället till datamodeller som starkt överdriver koldioxidens klimatpåverkan.

Man vill inte riskera att människor slutar oroa sig för det framtida klimatet och börjar ifrågasätta larmen och därmed basen för avtalet. FN:s egentliga avsikter med avtalet har nämligen med tiden blivit allt tydligare. Trots namnet handlar det inte primärt om klimat. Enligt IPCC:s Ottmar Edenhofer handlar det egentligen om ekonomi och FN:s miljöchef Christina Figueres säger att det blir första gången i historien som världsekonomin transformeras med avsikt.

Vi närmar oss via avtalet en global världsregering i FN:s regi som med hjälp av klimatfonden inrättar något som är svårt att skilja från global planekonomi. Vi skulle på köpet få en växande gigantisk byråkrati med goda möjligheter till avancemang för personer med den rätta inställningen. Avtalet innebär ett rejält kliv i riktning mot mer överstatlighet och bör därför utsättas för offentlig debatt. Men hur skall någon kunna ta ställning till ett avtal med ett i huvudsak okänt innehåll? Här har alla media, och i all synnerhet SR och SVT, en angelägen uppgift som de hittills försummat: Se till att Åsa Romson i god tid får tillfälle att redovisa konsekvenserna av det avtalsförslag hon tänker åka till Paris och underteckna för vår räkning!