Widar En av effekterna av det senaste decenniets alltmer obalanserade invandringspolitik är att väldigt många människor får vänta väldigt länge på att få besked om de får uppehållstillstånd i Sverige. Denna långa väntan gäller även människor som alldeles uppenbart saknar asylskäl. Med förment humanistiska argument har den svenska invandringsbyråkratin närmast kliniskt befriats från de snabbspår till avslag som andra länder använder sig av.

Zulmay Afzali tar i en angelägen artikel i SvD upp hur det orimligt och orationellt långsamma asylberedandet nu riskerar att drabba tusentals unga människor hårt och brutalt.

Zulmay Afzali har efter en dramatisk flykt från Afghanistan startat om sitt liv i Sverige. Folkbladets medarbetare Patrik Selsfors har tidigare skildrat hur den tidigare regeringstjänstemannen 2010 flydde från Kabul för att rädda sitt liv.

Idag är han författare och arbetar som lärare på Nyströmska skolan i Söderköping. De flesta av hans elever är ensamkommande, minderåriga asylsökande. "90 procent har inte ens varit på sin första asylintervju trots att de har varit här i ett år. Men de kommer till skolan varje dag och sitter på sina lektioner och lyssnar på olika lärare. Många är intelligenta och vetgiriga. De tar till sig den svenska kulturen och lär sig språket."

Mer att läsa: Systemet har klappat ihop.

Som Afzali påpekar så satsas det mycket stora resurser på alla de här ungdomarna under den långa tid som deras asylansökningar manglas i alla instanser. Det är flera miljarder kronor och flera miljoner kvalificerade arbetstimmar vi talar om.

Nyligen fick ett par av Afzalis elever avslag på sina asylansökningar. Och fler lär det bli. Det är lätt att förstå att bitterheten och rymningslusten slår till hos ungdomarna. Ur ett annat perspektiv är det som det är; den som inte har asyl- eller skyddsskäl ska få avslag.

Samtidigt har politiken ett stort ansvar för att alla dessa tiotusentals ungdomar utan minsta kontroll kom just till Sverige. Det ansvaret blir ju inte mindre när många av dessa integrerade och vetgiriga ungdomar efter några år i Sverige ska skickas bort igen. Ansvaret borde ha ett pris.

Utöver att vi förhoppningsvis har lärt oss läxan om behovet av ordning, reda och snabbhet i invandringspolitiken så kan jag tycka att det borde finnas något slags anständig gottgörelsegräddfil för de som verkligen vill och kan att få chansen till studier/arbete i Sverige.