Widar Jag hör och ser många påståenden om att det är en "underlig valrörelse" vi har. Jag svarar att valrörelsen - som det nu är mindre än tre veckor kvar av - inte är det minsta underlig. Valrörelsen speglar på ett alldeles rimligt sätt den underliga mandatperiod som vi har haft.

"Inte en sådan här mandatperiod till", säger moderatledaren Ulf Kristersson på sina valmöten runt om i landet. Kristersson har rätt; det hoppas jag i vart fall. Tiden fram till nästa ordinarie val i början av september 2022 kommer att bli annorlunda är perioden 2014-2018. "Annorlunda" ska dock inte nödvändigtvis uppfattas som synonymt med bättre. Det kan lika gärna bli sämre.

Trenden som satts under de senaste åren håller i sig i valrörelsen. Uppsvinget för Moderaterna efter valet av Kristersson den 1 oktober förra året har kommit av sig. Partiet tappar några andelar opinionsstöd i snart sagt varje mätning och har således återgått till nedförsbacketraskandet. Ett valresultat runt 16, 17 procent för Moderaterna skulle i ett historiskt perspektiv inte vara så dåligt. Däremot kan SD: s storlek skapa svåromhändertagna konvulsioner inom M. Lusten till kompromisser och/eller ett riskabelt försök att bilda en enpartiregering kan komma att påverkas av ett valresultat av det något sämre slaget.

Socialdemokraterna fortsätter även de att backa. För S är sifferexercisen betydligt mer dramatisk än vad den är för M. Socialdemokraterna kommer förmodligen att landa på ett valresultat som de allra flesta partier i den demokratiska världen skulle jubla över. Men likafullt kommer löpsedlarna att ropa ut "Sämsta valet på 100 år för S" på måndagen den 10 september. Interna låsningar och maktkamper kan i ett sådant läge lägga sordin på lusten att delta i konstruktiva försök att få till en regering med hyfsade chanser att kunna få något gjort samtidigt som man överlever politiskt.

Center- och vänsterpartierna har ökat i popularitet under hela mandatperioden och trenden håller i sig även i valrörelsen.

Det tycks nu som om centerns Annie Lööf håller på att manövrera sig in i ett hörn där hon - likt V har gjort i 100 år - mäler ut sig från den riktiga politikens verklighetsnära påverkansmöjligheter. Likt Fälldin gjorde på sin storhetstid så tryfferar Lööf sina valmöten med allt som hon "aldrig" kommer att göra efter valet. Och SD är som de är.